#blogg100 2016

Kent 1 – En början

Jag har en förkärlek för svensk musik. Den där trolska melankoliska tonen som ofta finns lockar mig. Samma med euforin och glädjen som lätt smittar. Och texterna. Berättartraditionen. Vi har den på något sätt med oss, och kanske är det också därför en artist som Bruce Springsteen, som också har berättelsen i centrum, är så stor i Sverige.

Igår meddelade det som många anser vara Sveriges största rockband, Kent, att de ska ge ut ett sista album och ge sig ut på en sista turné. Reaktionerna har varit många och hyllningarna likaså. Mig lämnar det i stort sett likgiltig. Jag tror jag var för ung när de slog igenom, och för snobbig när de var som störst. Kort sagt; jag har aldrig förstått, eller kanske snarare försökt förstå, Kent. Det är kanske hög tid att ändra på det?

Inspirerad av podd-projektet Lundellbunkern där tre kulturpersonligheter, utan egen egentlig erfarenhet av Ulf Lundell, under ett par månader tog sig an att lyssna igenom och diskutera hans samlade material, tänker jag lyssna igenom Kents 11 studioalbum på svenska, och här under #blogg100-perioden ge mina reflektioner. Jag har ingen aning om vad jag har att vänta, men självklart kommer det påverka min bild av Kent. Frågan är bara hur.

Standard
#blogg100 2016, Tänker

Tack för magin George Martin

Jag älskar musiknörderi. Kan fastna i timtals i dokumentärer om hur klassiska album kommit till, hur ljudeffekter skapats och vad kompositörer velat förmedla.

En låt som Metal Gods med Judas Priest blir mycket intressantare av att veta att de svischande effekterna är skapade av biljardköer som svängdes i luften framför en mikrofon. Samma sak med Pink Floyds Money som ändrar takt när det är dags för gitarrsolo eftersom David Gilmour inte visste hur han skulle kunna klara av timingen i den knepiga 7/4-takt som låten i huvudsak går i.

I morse meddelades det att Beatles legendariske producent George Martin gått ur tiden. Vem vet hur deras låtar, eller musikhistorien, hade låtit om inte den ungefär 15 år äldre Martin funnits vid deras sida, och med sin gedigna musikerfarenhet kunnat förverkliga och utmana dem i deras arrangemangsidéer?

Hans död fick mig att återgå till en av mina favorithistorier, den om öppningsackordet till A hard day’s night. I nära femtio år gäckade det experter över hela världen. Ingen kunde helt och hållet återskapa det, och exakt hur det ligger till vet vi kanske ännu inte. Men mysteriet i sig, liksom George Martin, är en del av magin. Lyssna och njut.

Standard
Tänker

Sveriges Zappa?

Laddar inför långpass i morgon och träning igen. På Spåret på TVn och rödvinet upphällt. Småbarnsliv som det ska vara.

Eva Dahlgrens version av Kjell Höglunds Genesarets sjö fick mig att minnas skarven mellan mellan- och högstadiet då min bästa vän Lars var som besatt av Kjell Höglund. Själv började min musiksmak ta små steg bort från Niklas Strömstedt till amerikansk 80-talshårdrock som Guns N’ Roses och Aerosmith.

I den vevan dog Frank Zappa och genom en kusin blev jag introducerad till hans musik. En samlingsskiva med hans mest kommersiella låtar, Strictly Commercialblev min inkörsport till ett musikskapande som på många sätt format mig. Det visste jag förstås inte då, utan likt många andra stannade min fascination vid Bobby Brown Goes Down.

När jag skulle beskriva Zappas musik för kompisen Lars, föll det sig på något sätt naturligt att kalla honom en amerikansk Kjell Höglund. Mitt musikaliska referensbibliotek har sedan dess blivit avsevärt större, och jag inser att beskrivningen inte träffar mitt i prick. Men helt fel ute var jag nog inte. De är båda artister som struntat i konventioner, utmanat fördomar och gjort vad som fallit dem in utan tanke på publik framgång. Men musikaliskt har de nog inte mycket gemensamt… Döm själva.

 

Standard