Kent 3 – Verkligen

Det är låtarna som gör det. Melodierna, hantverket, texterna och sången. Allt är avsevärt bättre än debuten. Men den når mig inte. Inte helt.

När Kents andra skiva Verkligen kom 1996 hyllades den av bland andra Aftonbladet, SvD och referensskriften framför andra, Pop, som det bästa svenska albumet nånsin. En i stort sett enig musikkår hyllade svänget, texterna, melodierna, sången och produktionen.

När tidningen Sonic (med hjälp av några av de journalister och skribenter som i mitten av 90-talet lyfte skivan till skyarna) 2013 utsåg Sveriges 100 bästa album genom tiderna, fanns Verkligen inte med på listan. Jag tror det säger något. Det är en skiva av sin tid, och en som inte alltför gott åldrats.

Jag var 13 år när den släpptes, och lyssnade då mest på Aerosmith och Glenmark, Eriksson, Strömstedt. När jag var 18-19 år och borde varit som mest mottaglig för albumets desperata längtan och utanförskap, fascinerades jag istället av virtuosa gitarrsolon och hade Yes och Marillion som favoritband. Ingen kan beskylla mig för att ofta varit med min tid och en av de musikhippa, men precis som med Kents debut är det ett problem i sig att jag hör Verkligen för första gången nu, som snart 33-årig tvåbarnsfar.

Jag tycker som sagt att den på många sätt är bättre än debuten, och jag fångas av såväl textfragment som melodier i några av låtarna. Jag imponeras av Jocke Bergs förmåga att skildra den rädde betraktarens längtan, inte minst i singeln Kräm:

Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån
en rörelse i ögonvrån

Och i refrängen i 10 minuter för mig själv visar han att man på fyra korta rader till fullo kan fånga en osäker tonårings hela själ:

Allt jag ville säga
glömde jag i kväll
Allt jag ville vara behöll jag
alltid för mig själv

Skivan är mer varierad och mer dynamisk än debuten. De allra larmigaste gitarrerna är borta, och lagren är fler. Jag förstår att det är orättvist att närma sig ny musik på detta sätt, men jag fångas trots detta inte. Jag kommer inte på mig själv längta tillbaka, vilja höra mer.

Första halvan är klart bäst, och mest tycker jag om Kräm tillsammans med Gravitation. Och tyvärr kan det mycket väl bero på att det är just dessa två låtar jag tidigare kommit i kontakt med. Igenkänningens styrka och förbannelse.

Bäst: Gravitation
Betyg: 6 av 10

Mer i mitt Kent-projekt. Del 1, del 2

 

 

Kent 2 – Kent

Okej, jag kanske inte är den man som grannar helst vill ha
Och jag kanske väsnas litegrann ibland, men äh va fan
Och jag är nog lite döv för jag vill ha gitarren hög
Och jag erkänner att jag kanske spelar för högt ibland

När hyresvärden står utanför
Då spelar jag ändå
Med distpedalen på

Det är nästan det enda jag kan tänka på när jag lyssnar igenom de första låtarna på Kents debutalbum Kent från 1995. Radioprogrammet Rallys drift med svenska 90-talsgitarrband i låten När hyresvärden står utanför. Låtar som börjar försiktigt och lugnt och som lagom till refrängen vräker på med överdistade gitarrer för långt fram i mixen, och sång som knappt når igenom. En pastisch. Rally och ett blekare Radiohead. Det är så det börjar.

Visst finns det något i Jocke Bergs texter om ungdomlig desperat längtan, besvikelse och kärlek, och den melankoliska melodislingan När det blåser på månen är av den typ som alltid griper tag i mig. Men det är allt. Det, Rally och Radiohead.

Men sen händer något. Musiken får mer dynamik, och jag upplever också texterna som tydligare, djupare. Den osynlige mannen är strålande, och kanske är det för att vemodet får ännu större utrymme. Hårdrocksriffen i Stenbrott bryter av de malande indiegitarrerna och här och där skymtar de Depeche Mode-influenser som senare under deras karriär blir så tydliga.

Den avslutande Frank är ett strålande vänskapsepos, med rakare mer direkt text i den berättartradition som svensk musikprosa så mycket bygger på. Jag kommer på mig själv att digga med och nästan längta efter mer. Men så hör jag Radiohead-influenserna igen och inser att jag föredrar Creep framför Blåjeans varje dag.

Betyg: 5/10 (första halvan 3/10, andra halvan 7/10)
Bäst: Den osynlige mannen

Fler delar i Kent-projektet: Kent 1

Kent 1 – En början

Jag har en förkärlek för svensk musik. Den där trolska melankoliska tonen som ofta finns lockar mig. Samma med euforin och glädjen som lätt smittar. Och texterna. Berättartraditionen. Vi har den på något sätt med oss, och kanske är det också därför en artist som Bruce Springsteen, som också har berättelsen i centrum, är så stor i Sverige.

Igår meddelade det som många anser vara Sveriges största rockband, Kent, att de ska ge ut ett sista album och ge sig ut på en sista turné. Reaktionerna har varit många och hyllningarna likaså. Mig lämnar det i stort sett likgiltig. Jag tror jag var för ung när de slog igenom, och för snobbig när de var som störst. Kort sagt; jag har aldrig förstått, eller kanske snarare försökt förstå, Kent. Det är kanske hög tid att ändra på det?

Inspirerad av podd-projektet Lundellbunkern där tre kulturpersonligheter, utan egen egentlig erfarenhet av Ulf Lundell, under ett par månader tog sig an att lyssna igenom och diskutera hans samlade material, tänker jag lyssna igenom Kents 11 studioalbum på svenska, och här under #blogg100-perioden ge mina reflektioner. Jag har ingen aning om vad jag har att vänta, men självklart kommer det påverka min bild av Kent. Frågan är bara hur.