Om doping och rättvisa

Det är en tragisk historia, den som hittills kommit fram om Abeba Aregawi. Grundhistorien består av (åtminstone) två delar; dels den om medborgarskapet och den påstådda skatteflykten, och dels den om dopingen. I diskussionen som varit efter avslöjandet tidigare i veckan, har dessa historier ofta slagits ihop, eller åtminstone använts som argument för att döma Abeba ännu hårdare än vad som är brukligt vid likartade dopingbrott. Jag tycker, av flera skäl, att det är synd och jag tror båda diskussionerna hade mått bättre av att ha fått föras var och en för sig.

Det som intresserar mig mest är dopinghistorien. Det vi vet är att Abeba testat positivt för en förbjuden substans (jag utgår från att även b-testet kommer att visa det). I övrigt vet vi faktiskt ingenting. Ingenting om omständigheterna. Ingenting om uppsåt. Ingenting om vad straffet kommer att bli. Ändå anses hon av alla vara skyldig till ett brott som per automatik gör henne till persona non grata inom svensk idrott. Det är som som att naturliga rättsprinciper som i alla andra former av misstänkta lagöverträdelser ses som självklara, helt är undantagna. Eller som Tommy Åström är inne på i podden Sporthuset, det finns en bra anledning till att vållande till annans död, dråp och mord har olika straffsatser. Så måste det också fungera inom idrotten. Det är skillnad på dopingbrott och dopingbrott, och det måste så få vara till dess att vi med större säkerhet vet vad som hänt.

Det är också beklämmande att se hur Abeba som person hängs ut, något som Dan Persson i en krönika på Idrottens Affärer skriver bra om. Det tas avstånd ifrån, och det höjs till och med röster om att stryka rekord som hon tidigare slagit och medaljer hon tidigare vunnit. Det är för mig en mycket märklig syn på rättvisa och straff. Att låta påföljder gälla retroaktivt även om inte brott vid det tillfället kan styrkas, är ett avsteg från de mest grundläggande rättssäkerhetsprinciperna.

Är det så att hon är skyldig till dopingbrott och det inte finns några förmildrande omständigheter är det självklart att hon ska straffas så hårt som bestämmelserna medger. Jag är vanligtvis inte en förespråkare av strängare straff, men just när det kommer till dopingbrott av elitidrottsmän tycker jag att det eventuellt skulle vara på sin plats. Det är ju nämligen så att de fördelar man fått av de förbjudna substanserna eller bloddopingen, kan vara till fördel även när straffet är avtjänat. Det ger alltså en skev konkurrens även efter avtjänat straff. Men även här tycker jag att de gängse rättsprinciperna bör gälla; efter avtjänat straff är du fri och bör betraktas som det. Däremot är det ju upp till tävlingsarrangörer och sponsorer om de väljer att ekonomiskt ersätta före detta dopade idrottare. Och är det några som bör fundera på sitt ansvar i dopingfrågorna är det just dessa. Att betala tidigare fuskare pengar för att ställa upp på tävlingar eller representera ens företag, är ett högst frivilligt och medvetet val. En affärsuppgörelse där idrottare kan (och bör) behöva ta ansvar även för sina historiska handlingar.

Doping är ett stort problem inom inte minst friidrotten, men att idrottare åker fast är faktiskt till största delen bra. Det visar att systemen fungerar, och att även stora stjärnor åker dit visar att ingen fuskare går säker. Jag tror dock det är viktigt att inte fastna för mycket i dopingproblematiken. Att få häpna och fascineras av enastående prestationer är det som kittlar oss idrottsintresserade, och att vid varje prestation av den sorten börja misstänka fusk, främjar inte idrotten. Jag väljer att lita på dem som tävlar, som visar att det går att nå långt och tjusa oss på läktaren utan otillåtna genvägar. Jag upplever hellre pirret i magen, för att någon enstaka gång bli grundlurad och besviken, än att ständigt tvivla. Jag väljer att helt enkelt göra som de allra flesta av oss tycker är viktigt att göra utanför idrottens värld. Jag väljer att se personerna som oskyldiga till dess något annat bevisats. Jag hoppas att fler orkar göra det.

PS. Vill man ta del av bra journalistik i Abeba-fallet rekommenderas Aftonbladets Erik Karlssons reportage från Addis Abeba, samt Radiosportens Alexanders Lundholms dokument om hennes svenska karriär.

…och störst av dem är kärleken

Egentligen är det bara kärleken som betyder något. Den kommer inte inom räckhåll för den som är feg. Den är ingen livlös teori utan en levande och livgivande kraft. Kärleken är hjärtats värdefullaste skatt.
 Mahatma Gandhi (1869-1948)

 

Jag vet att det alltid är lättare att göra rätt när man står vid sidan av. Jag vet att allt går så fort och man inte hinner med att fundera alla gånger. Jag förstår att frågeställningen är svår, och att de som kritiserar inte har hela sanningen i sin hand. Men ändå.

Jag är ledsen och besviken. Det är inte lätt för mig att skriva. Före detta kollegor och mycket goda vänner till mig finns både bland ledarna och de aktiva. De är alla kloka och omdömesfulla. Men ändå.

Jag är ledsen och besviken. Det som var så vackert och kunde blivit så bra, blev nu så snårigt och fegt.

Emma Green Tregaro gjorde det modigaste och vackraste en svensk idrottare gjort på länge. Hon fick hela landet, ja nästan världen, med sig. De två största kvällstidningarna stöttade henne med egna kampanjer och hon gick från att vara en duktig friidrottare till att bli en symbol för tolerans och kärlek. Det var så subtilt och ändå så kraftfullt och tydligt.

Svenska Friidrottsförbundets ledning, som kunde stöttat henne, som kunde jublat och uppmuntrat, de fick det att verka som de kritiserade och försökte stoppa. I mina ögon var det fegt, mycket fegt.

Tyvärr är det inte första gången. När Patrik Sjöberg för drygt två år sedan berättade om vad han blivit utsatt för i unga år och väckte svensk idrotts viktigaste debatt på många år, lät dåvarande förbundsordförande Lennart Karlberg ett (säkert rättmätigt) personligt agg mot Sjöberg stå över sakfrågan och klarade inte av att kommunicera den så självklara empatin.

Sponsoravhopp och interna stridigheter tillsammans med färre idrottsliga framgångar har försämrat friidrottens ställning, men med Emma gest hoppades jag att förbundet skulle ta tillfället i akt, stå upp för Emma och komma med medvind och positiv publicitet ut ur stormen.

Nu blev det tvärtom. Förbundsordförande Tomas Riste, som i övrigt är en mycket bra företrädare för Svensk Friidrott, pratade istället om det korkade i att utmana systemet och klagade över att journalisternas frågor handlade om mänskliga rättigheter istället för svenska idrottsliga framgångar.

Riste ansåg att internationella friidrottsförbundets (IAAF) regler, som förbjuder ”politisk och religiös propaganda”, ska följas och det är klart att det kan finnas en poäng i det. I mina ögon faller dock inte Emmas målade naglar in under kategorin ”politisk och religiös propaganda” utan under grundläggande mänskliga rättigheter, något som idrottsrörelsen inte brukar vara sen att vilja förknippas med. Under världsmästerskap så förbinder sig dessutom idrottarna att följa IAAFs ”Code of Ethics” som tydligt tar ställning mot all diskriminering till följd av religion, hudfärg eller sexuell läggning. Att då ett ställningstagande för just dessa rättigheter kan vara ett brott mot reglerna förefaller ju en aning märkligt.

Och hade det ändå varit så, hade det inte varit en regel värd att bryta ? Tänk den proteststorm som uppstått om IAAF agerat mot kärleken och sina egna ”Code of Ethics”.

Jag är ledsen och besviken. Men jag är också glad. Glad över att Emma stod upp för kärleken. Det kommer jag för alltid tacka och stötta henne för!

Ytterligare läsning:
Jonas Karlsson skriver bra om idrott och politik
Statsvetaren Ulf Bjereld i samma ämne
Alex Schulmans känslomässiga krönika
Mats Wennerholms krönika om förbundets hantering
Åke Stolts krönika på Idrottens Affärer

Drabbad av Carolina Klüft

Jag var nog inte ensam om att beröras av dokumentären om Carolina Klüft på SVT igår. Ett fint porträtt som gav henne rättvisa och nog ändå visade upp en ny bild för många.

Jag och Carro är lika gamla och jag har sett henne på tävlingar ända sedan ungdomstiden i slutet av 90-talet. Hon slog igenom tidigt och har funnits med så länge att jag knappt kommer ihåg ett friidrottsliv utan Carro.

Man måste kunna erkänna sina misstag. Under de första åren av hennes internationella karriär föll jag in det gnäll och den kritik som fanns kring henne. Hon var för sprallig, onaturligt glad och egentligen en diva när kamerorna släckts. Så kunde snacket gå. Med några års perspektiv inser jag att det för mig handlade om avundsjuka och jante. Det är tur att man blir äldre och klokare.

För det måste sägas; Carolina Klüft är en av de varmaste och mest omtänksamma människor jag träffat. Dessutom fruktansvärt målmedveten, envis och klok. Hon har vågat tro på sig själv och sitt upplägg och dessutom haft mod att testa nytt när det behövts.

Under de sista åren av hennes karriär hade jag förmånen att jobba nära landslaget och Carro. Alltid professionell, exemplarisk i mötet med journalister och fotografer, nära till ett förlösande skratt och duktig på att lyfta och peppa andra.

I gårdagens dokumentär trängde tårarna fram hos Carro ett par gånger, och det framgick tydligt hur gärna hon velat vara konkurrensduglig på OS i London. Jag vet att hon gav allt och jag vet att hade bara kroppen velat hade hon varit med och slagits om medaljer.

Jag har också fällt tårar för Carolina Klüft, både av glädje och sorg. Jag grät med i hennes glädjetårar på prispallen efter EM-guldet på hemmaplan 2006, och med gråten i halsen skrev jag det smärtsamma pressmeddelandet efter hennes baksideskada i Karlskrona 2009. Störst intryck på mig gjorde dock hennes avsked från friidrotten under Finnkampen på Ullevi i höstas.

Jag var speaker på innerplan och efter hennes stafettsträcka, när det stod klart för mig att det verkligen var över, fick jag en sådan känslochock att jag nästan skakade. Jag grät och skrattade om vart annat. Och jag njöt, njöt av att få se en av världens bästa friidrottare under 2000-talet hyllas av publik och lagkamrater så stolta över att få ha delat arena med henne.

Jag är också stolt över att få ha lärt känna Carolina Klüft. Tre gånger världsmästare, OS-guld och dubbel europamästare. Juniorvärldsrekord och europarekord. Idrottare och medmänniska.

Tack för allt, Carro!

 

Världsrekord, definitivt genombrott och summering vecka 3

Tillbringat större delen av dagen som speaker under Raka Spåret, en av de bästa friidrottstävlingarna vintertid i Sverige.

Mäktig dag med många bra resultat. För mig gick pulsen upp vid ett par tillfällen, dels när evigt unge Mattias Sunneborn fick sätta sitt efterlängtade veteranvärldsekord med 7.59m, och dels vid de tre lopp som Irene Ekelund sprang.

Magiskt lätt löpsteg och en skön attityd till sitt friidrottande verkar hon ha. Vi får hoppas att det fortsätter så. 7.43, 7.38 och 23.53 blev hennes resultat i dag, och i morgon kommer inte många behöva undra vem hon är. Det är speciellt när stjärnor föds och jag tror att idag kan ha varit en sådan dag.

Min egen träningsvecka blev lite stympad på grund av sjukdom men är ändå långt bättre än förra veckan. Två löppass med bra känsla, ett med lite avslutande fart och ett med lite längre distans. Nöjd med att hålla tiderna som jag tänkt på lördagens pass, trots bitvis isgata. Ser fram mot nästa vecka och förhoppningsvis tre löppass och ett alternativpass.

Tredje träningsveckan summerad:
Antal pass: 2 (2 löpning)

Distans löpning: 17.90 km
Snitt per km: 04.45 min/km
Sammanlagd träningstid: 1h 25min

Smittad av Johan Wissman – snart dags för XL-galan

XL-galanEn stor del av min arbetstid går just nu åt till förberedelser inför XL-galan som arrangeras i Globen den 21 februari. Det är en av världens största inomhustävlingar i friidrott och förutom de allra bästa svenskarna kommer en drös med OS-medaljörer att tävla Stockholm.

Härom veckan fick jag möjlighet att prata med Sveriges bästa sprinter genom alla tider, Johan Wissman. Det var otroligt inspirerande att få höra honom sprudla av glädje till löpning och friidrott, och att han trots några svåra år aldrig funderat på att ge upp. Johan är istället fast besluten att delta i OS i Rio om drygt tre år, och då vara bättre än någonsin.

Det är omöjligt att inte smittas av Johans optimism. Han lyckades verkligen påminna mig om hur roligt det är med friidrott, och att drömmar bara kan nås om man försöker…

Min intervju med Johan Wissman

 

 

80,9 kg

En gång i tiden hoppade jag höjdhopp. Levde på min kvickhet, teknik och lätthet. Knappt 65 kg visade vågen när jag var som bäst, 17 år gammal för 12 år sedan.

Det är konstigt, men jag kan fortfarande tänka på mig själv som höjdhoppare. Det var en identitet så länge, en identitet som innehöll så många drömmar.

Hoppar 205 som lätt och kvick 17åring.
Hoppar 205 som lätt och kvick 17åring.

Drömmar blev aldrig sanna och en verklighet accepterades. Långsamt, långsamt gav jag upp, och min lätta explosiva kropp blev i samma takt tyngre och tyngre, segare och segare.

Idag, den 14/1 2013 börjar min träning inför Göteborgsvarvet 2013. Vågen visar 80,9 kg. Två mål har jag med träningen. Vikten ska ner till 75 kg, och loppet ska springas under 1 timme och 30 minuter. Räknar med att träningen kommer ta mig längre bort från höjdhopparen men hoppas att den tar mig närmre lättheten.