Leninpriset och blundandet

Det är märkligt det där att vissa vänstersympatisörer fortfarande helt och hållet blundar för vad kommunismen och dess ledare gjorde.

I dagarna mottog Maj Sjöwall (vars deckare jag läst med behållning) Jan Myrdals stora pris – Leninpriset, ett av Sveriges största litterära priser. På frågan hur det kändes att ta emot ett pris som i mångas ögon förknippas med en diktator svarade Maj: Bra. Jag är socialist och stolt över Leninpriset.

Kjell Albin Abrahamsson reagerar starkt på detta och skriver i en debattartikel i Expressen.

”I Ryssland visar flera undersökningar att det bara är äldre människor med låg utbildning och små inkomster som fortfarande uppskattar Lenin. I Sverige är det däremot högutbildade med feta inkomster, gärna miljonärer som Lars Diding och överklasskrösusar som Jan Myrdal.

Ett litterärt pris uppkallat efter en av världens största massmördare och tyranner är en skam för Sverige och en förolämpning mot halva Europas befolkning som tvingats leva under det leninistiska systemet. Tydligen är Maj Sjöwall i penningsnöd eftersom hon inte ser hur blodet droppar från slantarna.

En reporter på Hallands Nyheter frågade ”Hur är det att få ett pris som i mångas ögon förknippas med en diktator?” Maj Sjöwalls svarade käckt: ”Bra. Jag är socialist och stolt över Leninpriset”. Ingen följdfråga. Inga svallvågor på landets kultursidor. Tänk om det funnits ett motsvarande pris på den andra ytterflanken. Tänk om prismottagaren svarat: ”Bra. Jag är nazist och stolt över Hitlerpriset”. Vilket ramaskri det skulle ha blivit.” – (expressen.se, 130212)

Ja vad hade hänt om någon sagt sig vara stolt över ett Hitlerpris? Vågar knappt tänka tanken…

Abrahamsson resonerar vidare.

”Jag förstår mig inte på Maj Sjöwall och den lättsinniga svenska inställningen till den bolsjevikiska terrorn. I Sverige finns ett stort intresse för nazism, men inte för kommunism. Att värna om nazismens offer men inte om kommunismens är ideologisk halvtidshumanism. Ett barn som dog av hunger och kyla i Gulag är inte mindre värt än barnet som eldades upp i Auschwitz ugnar.” – (expressen.se, 130212)

Och det är väl så det är. Det finns inte någon med vett som försvarar nazismen med argument som att ‘Hitler ju ändå byggde vägar åt folket’, men brotten som kommunismens ledare begick förbises och tycks bagatelliseras av många socialistromantiker.

Jag blir förbannad och ledsen. Det finns aldrig, aldrig något förmildrande bakom terror och död. Det borde såväl konservativa, liberaler och socialister förstå!

Drabbad av Carolina Klüft

Jag var nog inte ensam om att beröras av dokumentären om Carolina Klüft på SVT igår. Ett fint porträtt som gav henne rättvisa och nog ändå visade upp en ny bild för många.

Jag och Carro är lika gamla och jag har sett henne på tävlingar ända sedan ungdomstiden i slutet av 90-talet. Hon slog igenom tidigt och har funnits med så länge att jag knappt kommer ihåg ett friidrottsliv utan Carro.

Man måste kunna erkänna sina misstag. Under de första åren av hennes internationella karriär föll jag in det gnäll och den kritik som fanns kring henne. Hon var för sprallig, onaturligt glad och egentligen en diva när kamerorna släckts. Så kunde snacket gå. Med några års perspektiv inser jag att det för mig handlade om avundsjuka och jante. Det är tur att man blir äldre och klokare.

För det måste sägas; Carolina Klüft är en av de varmaste och mest omtänksamma människor jag träffat. Dessutom fruktansvärt målmedveten, envis och klok. Hon har vågat tro på sig själv och sitt upplägg och dessutom haft mod att testa nytt när det behövts.

Under de sista åren av hennes karriär hade jag förmånen att jobba nära landslaget och Carro. Alltid professionell, exemplarisk i mötet med journalister och fotografer, nära till ett förlösande skratt och duktig på att lyfta och peppa andra.

I gårdagens dokumentär trängde tårarna fram hos Carro ett par gånger, och det framgick tydligt hur gärna hon velat vara konkurrensduglig på OS i London. Jag vet att hon gav allt och jag vet att hade bara kroppen velat hade hon varit med och slagits om medaljer.

Jag har också fällt tårar för Carolina Klüft, både av glädje och sorg. Jag grät med i hennes glädjetårar på prispallen efter EM-guldet på hemmaplan 2006, och med gråten i halsen skrev jag det smärtsamma pressmeddelandet efter hennes baksideskada i Karlskrona 2009. Störst intryck på mig gjorde dock hennes avsked från friidrotten under Finnkampen på Ullevi i höstas.

Jag var speaker på innerplan och efter hennes stafettsträcka, när det stod klart för mig att det verkligen var över, fick jag en sådan känslochock att jag nästan skakade. Jag grät och skrattade om vart annat. Och jag njöt, njöt av att få se en av världens bästa friidrottare under 2000-talet hyllas av publik och lagkamrater så stolta över att få ha delat arena med henne.

Jag är också stolt över att få ha lärt känna Carolina Klüft. Tre gånger världsmästare, OS-guld och dubbel europamästare. Juniorvärldsrekord och europarekord. Idrottare och medmänniska.

Tack för allt, Carro!

 

Det nya livet

Sedan det allra första numret våren 2008 har jag prenumererat på magasinet Filter. Jag har lustläst det från pärm till pärm, tipsat andra och använt det som mitt bildningsbibliotek.

Så fort det nya numret hämtats från brevlådan har jag lagt undan all annan läsning och istället fått lära mig om storviltsjagande i Afrika, Iprenmannen Johan Neumann, stjärnjockeyn Inez Karlsson och den svenska restaurang- och krögarhistorien. Stort och smått, saker jag vetat att jag varit intresserad av och saker jag aldrig trott jag skulle läsa om.

I oktober blev jag pappa och nu ser min läshörna ut så här:

Tre så gott som olästa nummer och det kliar i mig varje gång jag ser dem. Jag säger inte att det att det med säkerhet måste ha ett samband med E:s födsel, men tillåt mig spekulera…

Sveriges Zappa?

Laddar inför långpass i morgon och träning igen. På Spåret på TVn och rödvinet upphällt. Småbarnsliv som det ska vara.

Eva Dahlgrens version av Kjell Höglunds Genesarets sjö fick mig att minnas skarven mellan mellan- och högstadiet då min bästa vän Lars var som besatt av Kjell Höglund. Själv började min musiksmak ta små steg bort från Niklas Strömstedt till amerikansk 80-talshårdrock som Guns N’ Roses och Aerosmith.

I den vevan dog Frank Zappa och genom en kusin blev jag introducerad till hans musik. En samlingsskiva med hans mest kommersiella låtar, Strictly Commercialblev min inkörsport till ett musikskapande som på många sätt format mig. Det visste jag förstås inte då, utan likt många andra stannade min fascination vid Bobby Brown Goes Down.

När jag skulle beskriva Zappas musik för kompisen Lars, föll det sig på något sätt naturligt att kalla honom en amerikansk Kjell Höglund. Mitt musikaliska referensbibliotek har sedan dess blivit avsevärt större, och jag inser att beskrivningen inte träffar mitt i prick. Men helt fel ute var jag nog inte. De är båda artister som struntat i konventioner, utmanat fördomar och gjort vad som fallit dem in utan tanke på publik framgång. Men musikaliskt har de nog inte mycket gemensamt… Döm själva.

 

Pelle Karlssons dubbla natur – hur jag nästan blev kristen

För ett par veckor sedan snubblade jag över en av de roligaste Facebook-grupper jag sett, Jag har skådat Pelle Karlsson!. Självklart extremt smal referenshumor, men talar alltför väl till min nördnerv. Att gruppen dessutom administreras av en man som började censurera inlägg för att de inte handlade om det han tänkt sig, gör ju inte det hela sämre…

Gruppens idé är att samla alla de bilder och situationer där Pelle Karlssons ”gröna skiva” från 1973, kanske Sveriges vanligaste loppisskiva, dykt upp.

Pelle Karlssons gröna fångad vid en loppis i Halmstad i somras
Pelle Karlssons ”gröna” fångad vid en loppis i Halmstad i somras.

Skivan innehåller Pelles mest kända låt, Han är min sång och min glädje, och även en kristen variant av My Way kallad Jag håller hans hand.

Skivan fick Pelle att nå ut i de breda folklagren och han var den kristna musikens galjonsfigur jämte duon Mia Marianne och Per Filip (ni vet de som spelade in Där rosor aldrig dör).

Jag har alltid fnissat lite åt tonen och pretentionerna i Pelle Karlssons musik, så döm om min förvåning när jag blev presenterad för gruppen New Creationsom Pelle ledde i skarven mellan 60- och 70-tal.

 

Visserligen en stark kristen prägel även på denna, men här handlar det tidstypisk tung psychpop med underbara fuzzgitarrer och hammondorgel. Om den kristna musiken fortsatt i dessa spår är det möjligt att jag varit tvungen att omvärdera min ateism. Lyssna och njut!

Att lyssna med nya öron – Dylans Forever Young post bebis

May God bless and keep you always
May your wishes all come true
May you always do for others
And let others do for you
May you build a ladder to the stars
And climb on every rung
May you stay forever young
Forever young, forever young
May you stay forever young

Jag har alltid haft en kluvet förhållande till Bob Dylan. I min uppväxt var han ett naturligt inslag i musikflödet och många gånger har jag hört min far berätta hur konserter med Dylan varit både det absolut bästa han sätt, och det absolut värsta.

När jag fyllde 15 fick jag ett samlingsalbum i födelsdagspresent och några av hans tidigare låtar fastnade hos mig. Det har dock alltid funnits något som skavt, något som gjort att jag inte kunnat omfamna honom. Ibland är det den alltför nasala omelodiska rösten, ibland det obligatoriska munspelssolot.

I en period av svårmod köpte jag Blood on the Tracks och började se på hans musikskapande med andra ögon, ett skapande med texterna i fokus. Jag upptäckte att han satte ord på känslor jag känt och stunder jag upplevt.

Allt från det krossade hjärtat lämnat i ett ofrivilligt uppbrott,

We had a falling-out, like lovers often will. And to think of how she left that night, it still brings me a chill. And though our separation, it pierced me to the heart. She still lives inside of me, we’ve never been apart” – If You see her say hello, Blood on the tracks, 1975

till rena kärleksfulla lyckostunder i (en för övrigt tämligen sorglig sång om kärlek som håller på att tyna bort).

”Suddenly I turned around and she was standin’ there. With silver bracelets on her wrists and flowers in her hair. She walked up to me so gracefully and took my crown of thorns. ‘Come in,’ she said, ‘I’ll give you shelter from the storm'” – Shelter from the storm, Blood on the tracks, 1975

May you grow up to be righteous
May you grow up to be true
May you always know the truth
And see the lights surrounding you
May you always be courageous
Stand upright and be strong
May you stay forever young
Forever young, forever young
May you stay forever young

Och nu, när jag adderat papparollen till upplevda erfarenheter, har jag plötsligt förstått Forever Young. Bob Dylan skrev den till albumet Planet Waves (1976) som han spelade in med The Bandoch aldrig har väl faderskapet och kärleken till ett barn beskrivits bättre. Jag lyssnar och sjunger med, den greppar tag i mig och jag vet att det är precis den tryggheten, de lätta fötterna och nyfikenheten på livet jag vill ge till min dotter!

EdithMay your hands always be busy
May your feet always be swift
May you have a strong foundation
When the winds of changes shift
May your heart always be joyful
May your song always be sung
May you stay forever young
Forever young, forever young
May you stay forever young