KBT light

FullSizeRender-2

Att vara pappaledig är till stor del att utmana sina sociala fobier. Idag var inget undantag.

Jag har svårt för människor. Folksamlingar där jag känner ingen eller få, och där jag förväntas interagera försöker jag undvika. I jobbsituation går det bra, men när jag kan välja drar jag mig undan eller undviker helt. Jag ser mig egentligen som nyfiken, men vill nog mer vara betraktare än deltagare.

Idag försökte jag utmana min rädsla. Kitschigt påskpyntad 70-talskyrka och utklädda lekledare i medelåldern mötte mig vid ”allsångsteatern”. Och barn. Snoriga barn och deras föräldrar. Vissa som jag. Vissa med ett betydligt öppnare sinne. På toppen en dos inklämt kristet påskfirande av typen ”Jesus och hans kompisar år middag och dagen efter dog Jesus. Kompisarna blev så ledsna, men så återuppstod Jesus och alla blev glada.”

Hade barnen roligt? Jag vet faktiskt inte, men ärliga applåder till de föräldrar och skådespelare som gav allt de hade.

Kom jag därifrån som en lite bättre människa? Jag hoppas det.

Kent 2 – Kent

Okej, jag kanske inte är den man som grannar helst vill ha
Och jag kanske väsnas litegrann ibland, men äh va fan
Och jag är nog lite döv för jag vill ha gitarren hög
Och jag erkänner att jag kanske spelar för högt ibland

När hyresvärden står utanför
Då spelar jag ändå
Med distpedalen på

Det är nästan det enda jag kan tänka på när jag lyssnar igenom de första låtarna på Kents debutalbum Kent från 1995. Radioprogrammet Rallys drift med svenska 90-talsgitarrband i låten När hyresvärden står utanför. Låtar som börjar försiktigt och lugnt och som lagom till refrängen vräker på med överdistade gitarrer för långt fram i mixen, och sång som knappt når igenom. En pastisch. Rally och ett blekare Radiohead. Det är så det börjar.

Visst finns det något i Jocke Bergs texter om ungdomlig desperat längtan, besvikelse och kärlek, och den melankoliska melodislingan När det blåser på månen är av den typ som alltid griper tag i mig. Men det är allt. Det, Rally och Radiohead.

Men sen händer något. Musiken får mer dynamik, och jag upplever också texterna som tydligare, djupare. Den osynlige mannen är strålande, och kanske är det för att vemodet får ännu större utrymme. Hårdrocksriffen i Stenbrott bryter av de malande indiegitarrerna och här och där skymtar de Depeche Mode-influenser som senare under deras karriär blir så tydliga.

Den avslutande Frank är ett strålande vänskapsepos, med rakare mer direkt text i den berättartradition som svensk musikprosa så mycket bygger på. Jag kommer på mig själv att digga med och nästan längta efter mer. Men så hör jag Radiohead-influenserna igen och inser att jag föredrar Creep framför Blåjeans varje dag.

Betyg: 5/10 (första halvan 3/10, andra halvan 7/10)
Bäst: Den osynlige mannen

Fler delar i Kent-projektet: Kent 1

Kent 1 – En början

Jag har en förkärlek för svensk musik. Den där trolska melankoliska tonen som ofta finns lockar mig. Samma med euforin och glädjen som lätt smittar. Och texterna. Berättartraditionen. Vi har den på något sätt med oss, och kanske är det också därför en artist som Bruce Springsteen, som också har berättelsen i centrum, är så stor i Sverige.

Igår meddelade det som många anser vara Sveriges största rockband, Kent, att de ska ge ut ett sista album och ge sig ut på en sista turné. Reaktionerna har varit många och hyllningarna likaså. Mig lämnar det i stort sett likgiltig. Jag tror jag var för ung när de slog igenom, och för snobbig när de var som störst. Kort sagt; jag har aldrig förstått, eller kanske snarare försökt förstå, Kent. Det är kanske hög tid att ändra på det?

Inspirerad av podd-projektet Lundellbunkern där tre kulturpersonligheter, utan egen egentlig erfarenhet av Ulf Lundell, under ett par månader tog sig an att lyssna igenom och diskutera hans samlade material, tänker jag lyssna igenom Kents 11 studioalbum på svenska, och här under #blogg100-perioden ge mina reflektioner. Jag har ingen aning om vad jag har att vänta, men självklart kommer det påverka min bild av Kent. Frågan är bara hur.

Om drivkrafter

Hade tänkt skriva något om vårhelger med småbarn. Om 4h-gårdar, kor som snart ska kalva, och perfekt gräddade våfflor. Hade tänkt skriva något om eftermiddagstupplurar, bebisar som lär sig klappa händer och kvällsbadvatten som skvätter över badrummet. Hade tänkt att skriva om något av det som är mitt liv. Mitt trygga liv. Men så läste jag det här. Om de som har en enda drivkraft: att inte dö.

Den treåriga flickan från syriska staden Raqqa som inte kunde gå utanför huset eftersom IS höll staden i ett skräckvälde. Hon som därför inte hade några kompisar men glädjestrålande frågade efter Europa varje dag – och de nya kompisarna hon inte hade. Hon som var en av de minsta och svagaste på gummibåten som slets sönder mot Europas klippor den 28 oktober. Hon vars små lungor fylldes med saltvatten medan hon dog i vågorna, när Gula Båtarna den dagen fick larmet alltför sent.

Min kollega Malin var med på räddningsaktionen, var med och gav konstgjord aning. Länge.

Nu sitter vi här. Länge.

Tänker på ordet drivkraft, den som driver människor att fly. Att drivkraften att inte dö är för stark för låta sig att stoppas av EU:s yttre gräns, där vi nu är.

De utsatta kommer med stor sannolikhet att ta ännu farligare vattenvägar, som drabbar de allra svagaste.

Som Laean Swirakly. Eller lilla Bisana.

Och Gula Båtarna behövs tyvärr än mer.

Allt för att EU med 503 miljoner invånare inte kan komma överens om hur man ska ta emot 1,5 miljoner bottenlöst utsatta advokater, översättare och treåriga flickor, som drömmer om en värld utan IS.

Som drömmer om en värld med kompisar.

Det knyter sig i magen av skam, för ett kallt Europa som gått i baklås.

Det är Jonas Fröberg som skriver i dagens SvD. När jag läst färdigt finns det inget mer för mig att skriva.