Zlatan och sponsringens triumf

Det finns en historia från ett Stockholm Marathon på 80-talet. Sponsringsindustrin låg sin vagga, och för kreativa idrottare tycktes möjligheterna oändliga. En av löparna hade tagit tillfället i akt och sålt ut var enda liten del på tävlingskläderna och kroppen som kunde täckas av en sponsorskylt. Uppenbarelsen var närmast att likna vid en julgran. Han visste att han inte skulle ha något med tätstriden att göra, men hade kommit på den perfekta planen. Han var tillräckligt bra för att kunna leda fältet under loppets första timme, och låg han bara i täten var han garanterad tv-tid. Mycket tv-tid. Och var det något sponsorerna ville ha, var det just det. Exponering av sitt varumärke inför miljontals tv-tittare.

Det var bara ett problem, tyvärr av ett av det större slaget. Det var ytterligare en löpare som tänkt samma tanke. En löpare som dessutom var snäppet bättre. Den löparen tog täten från start och låg sedan ett tiotal meter framför vår febrilt kämpande hjälte under första milen. I total tv-skugga hamnade han, och till slut återstod bara att ge upp. Den tänkta tv-tiden uteblev och av den lovade exponeringen för sponsorerna blev noll och intet. Ingen var nöjd.

Som tur är har sponsringsindustrin sedan dess gått framåt och både rättighetsinnehavare och sponsorer är idag betydligt mer professionella. Visst är exponeringen fortfarande en betydande ingrediens, och visst görs mycket sponsring fortfarande med hjärtat som drivkraft, men mer och mer är det affärsnyttan som styr.

Något som jag dock fortfarande upplever som underutnyttjat är sponsringen som en naturlig del i företagens integrerade kommunikation. För trots att få kommunikationskanaler har möjlighet att så naturligt kunna tala till redan lojala och entusiastiska fans, och att rättigheternas lyskraft rätt utnyttjat förhållandevis enkelt kan spilla över på sponsorerna, hålls sponsringen ofta isolerad till enskilda arrangemang och tidpunkter. Och dessutom ofta i form av ”ytterligare en skylt bland många” på arenan eller tävlingsområdet.

Något håller dock på att hända, och idag fick vi ytterligare ett bevis när Zlatan och Vitamin Well släppte den första delen i serien Zlatan @ work, där Zlatan överraskande genomför en arbetsintervju med en till en början lyckligt ovetande arbetssökande.

Genom att aktivera sin rättighet skapar de ett innehåll långt bortom reklamtavlor, och fejkade autografer på flaskor. De ger en trovärdighet till varumärket, stärker företagets story, och de genomför dessutom en av de bästa employer branding-kampanjer jag sett. Vem vill inte jobba på ett ställe där en avslappnad Zlatan när som helst kan dyka upp? Dessutom, och detta är kanske det viktigaste, använder de sin ”rättighet” Zlatan i flera kommunikationskanaler, där dagens virala film inte bara hittat till branschtidningarnas webbsidor, utan även spridit sig till traditionell media som Aftonbladet, GP och Café. Rakt in i den breda målgruppen.

Att bli sponsorer till ett stort arrangemang, ett idrottslag eller en idrottsstjärna, är ofta en ganska så kostsam investering, och jag förvånas ofta över att man inte utnyttjar dessa i högre grad. Visst kostar det att aktivera rättigheterna, men effekten kan bli stor. Och ofta handlar det bara om att förstå vad man som sponsor kan bidra med för att öka värdet för deltagare, publik och andra intressenter. Det behöver inte vara en Zlatan, utan kan vara mycket enklare än så. En personlig favorit är Elon och Asko som byggde mobila tvättstugor under Gothia Cup och löste småklubbars bekymmer med svettiga och smutsiga matchställ, eller Bromma Blocks som byggde en konstgräsplan på en del av parkeringen framför varuhuset, och möjliggjorde för 23 lag och 500 nioåringar i Brommapojkarna, som inte hade möjlighet att få tider på de hårt schemalagda fotbollsplanerna, att spela fotboll.

Identifiera vad du kan bidra med för din målgrupp/publik. Använd dig av det redan uppbyggda engagemang som finns kring din rättighet. Och våga utnyttja sponsringen som en del i din i övrigt integrerade kommunikation. Då kommer den bli framgångsrik och ihågkommen. Precis som Vitamin Wells arbete med Zlatan.

Sexismhaveri?

Imorgon på internationella kvinnodagen släpps en viktig bok. Tio kvinnor med anknytning till Handelshögskolan i Stockholm, har skrivit en antologi med sina upplevelser av, vad de tycker, den alltför mansdominerande miljön på skolan.

DN skrev redan i höstas om den sexism som dessa kvinnor, och många andra, upplever, och i lördags följdes texten upp med en artikel och intervju med såväl flera av författarna till antologin, som skolans rektor. Jag har bara läst några få citat, men det är precis som rektorn Lars Strannegård säger i DNs senaste artikel, ”en drabbande läsning”.

Alla håller dock inte med om den beskrivning av skolan som ges, och efter DNs granskning i höstas svarade 232 kvinnliga studenter och alumner med en debattartikel i Veckans Affärer där de menade att sexismen visserligen fanns, men inte var rättvisande för skolan i helhet. Det svar de fick av artikelförfattaren och journalisten Birgitta Forsberg var att hennes artikel inte syftade till att ge en helhetsbild, utan bara ville belysa de problem som många upplevt.

Och visst skulle man kunna se även helgens artikel på samma sätt, ett sätt att lyfta en viktig fråga om könsstrukturer och förlegad kultur, om det inte var för den del som berör just den kritik granskningen fick i höstas, Den intervjuade Jenny Lantz är forskare och en av initiativtagarna till antologin:

När Dagens Nyheter för ett par månader sedan skrev om sexismen på Handelshögskolan gick många på skolan i försvarsställning. Artiklarna handlade bland annat om att studenter använt ord som ”hora” och ”prostituerad” i en skrift om kvinnliga kandidater i valet till studentkåren samt om ett misstänkt diskrimineringsärende som kastade en skugga över rektor Lars Strannegård.

Hela 232 kvinnliga studenter och alumner från Handelshögskolan vände sig emot mediernas, främst DN:s, publiceringar i en debattartikel på Veckans Affärers nätsajt. De hävdade att Handelshögskolan inte skilde sig från andra delar av samhället och att de inte ville framställas som offer.

– Studenterna är väldigt rädda för sådant där. De vill inte att någon kastar en skugga över skolan. Så är det ofta på mansdominerade skolor och företag, att många är mer rädda för att mediebilden ska skada än de är för själva sexismen, säger Jenny Lantz.

– I sådana här miljöer orienterar sig även kvinnor mot män och är livrädda att hamna i en offerroll. När det gäller oss författare av boken är det väldigt tydligt i våra texter att ingen av oss är offer, utan vi är verkligen aktörer, fortsätter hon.

Läs citatet igen. Rätt upp och ned, utan följdfrågor eller möjlighet för de utpekade att komma till tals, reduceras 232 kvinnor till rädda offer. Och det bara för att de ifrågasatt den förmedlade bilden, och för att de vill berätta att de faktiskt inte alls känner sig förtryckta. Offer, bara offer, är alltså vad DN vill att de framstår vara.

Man kan ju bara spekulera i hur det, med all rätta, hade låtit om det varit antologiförfattarna och deras uppfattning som hade förminskats på det sättet.

Det där om den särskilda platsen i helvetet för kvinnor som inte hjälper kvinnor gäller tydligen inte alla och alltid…

Söndagsskratt

Jag funderade länge på att skriva om Vasaloppet. Om den proffsiga organisationen. Om hur de lyckas skapa en känsla av att ”det är där det händer”, både för deltagarna, publiken och även för näringslivet. Om SVTs maratonsändning som ibland är briljant (Jonas Karlsson framstår som en oerhört påläst kommentator), men lika ofta går på alltför mycket rutin och tomgång . Om hur dålig tv-sändingen är ur ett elitidrottsperspektiv (få rapporter om avstånd i täten, omöjligt att få en förståelse vad som pågick i klungan, att damtävlingen alltid kommer i andra hand etc.), och om hur mycket jag störde mig på att Mathias Fredriksson vid flera tillfällen sa något i stil med ”nu får de akta sig så de inte åker på tjejdäng”.

hogerhumor-fran-revykungar-till-poddliberalerMen så somnade sonen när täten hade en kilometer kvar till Mora, och jag började istället bläddra i Kalle Linds stundtals briljanta bok Högerhumor. Efter att har läst om revykungar och den bildade borgerlighetens (som enligt Lind är ett minne blott) husorgan Vecko-Journalen, fastnade jag i texten om Johan Hakelius, som Lind beskriver som ”den inte fullt så bildade borgerlighetens” favoritkolumnist.

Jag gillar ofta Hakelius. Han är spetsig, välformulerad, rolig och väjer sällan får någon eller något som kommer i hans väg. Men han har ibland (säkert en högst medveten) ton som signalerar att han är förmer. Alla de där som bryr sig politik och ideologier, som vill utveckla och förändra samhället, dem har Hakelius inte mycket till övers för.

Hakelius avskyr (parti)politik, han kallar sig reaktionär och som en sådan står man över det ”förljugna politiska systemet”. Det politiska är futtigt.

Det är en intressant inställning, men det stora problemet med den hållningen, speciellt i Hakelius fall, är det som Lind i sin text visar. Hakelius är nämligen tydligare än de flesta med var han står. Han är högerreaktionär, med åsikter som för oss utanför hans ”vi” känns likställda med de Lind kallar ”en genomsnittlig samling bittra gamla kristdemokrater”. Det ”vi” som Hakelius representerar (och själv skriver om i krönikan Manifest för otidsenliga), gör en poäng av att vara ”dåliga människor” som är emot allt det så kallade PK-etablissemanget står för, och om vi andra tycker den hållningen är jobbig är det vårt problem.

Och visst är det så. I en tolerant liberal värd måste det finnas plats för bakåtsträvande reaktionärer, men för mig visar det så tydligt på varför det ibland är så svårt att som liberal känna sig hemma i borgerligheten. Det mesta som vi (jag) ser som en naturlig, positiv  och optimistisk utveckling av samhället, ställer sig många konservativa frågande till. Det kommer bli högerns stora knäckfråga framöver, hur dessa grupper på ett naturligt sätt ska kunna samsas och enas om en gemensam färdriktning.

Kalle Linds avslutande ord i Hakeliuskapitlet sammanfattar det problemet lysande.

Han är högerreaktionär, helt enkelt. Det gör honom tämligen unik bland svenska skribenter, om man inte räknar in de hundratals skribenter som skriver samma saker fast med fler stavfel och under anonyma alias på olika nätforum.

 

Lena Andersson, del 1

Hon kommer säkerligen att dyka upp här rätt ofta. Lena Andersson. En av Sveriges starkaste frihetsröster, alltid knivskarpt formulerad och intressant. Är det någon jag inspireras av, och finner hopp genom, är det hon.

Idag skriver hon i DN om könsseparerade badtider i kommunala bassänger, och även om jag tycker att hon missar att reda ut ett par naturliga frågeställningar (måste det allmänna alltid vara tillgängligt för alla? Hur göra med simskolor för skolbarn, träningstider för idrottsföreningar, temakvällar etc?) så lyckas hon ändå sammanfatta vad liberalismen för mig till största del handlar om:

Ur ett liberalt perspektiv kan det i förstone verka sympatiskt och tolerant att propagera för att människor får göra som de vill. Men liberalismen handlar inte om att få göra som man vill. Den kretsar i hög grad kring frågan vad man inte får göra mot andra. Det man inte får göra är att kräva andras följsamhet. Att respektera olikhet är tolerans, att beordra andra att flytta på sig för att jag ska få leva ut min egenart är intolerans.

Att ha den grundsynen i bakhuvudet hjälper åtminstone mig i försöken att förstå och ta mig framåt i dagens samhälle och debattklimat.

Om doping och rättvisa

Det är en tragisk historia, den som hittills kommit fram om Abeba Aregawi. Grundhistorien består av (åtminstone) två delar; dels den om medborgarskapet och den påstådda skatteflykten, och dels den om dopingen. I diskussionen som varit efter avslöjandet tidigare i veckan, har dessa historier ofta slagits ihop, eller åtminstone använts som argument för att döma Abeba ännu hårdare än vad som är brukligt vid likartade dopingbrott. Jag tycker, av flera skäl, att det är synd och jag tror båda diskussionerna hade mått bättre av att ha fått föras var och en för sig.

Det som intresserar mig mest är dopinghistorien. Det vi vet är att Abeba testat positivt för en förbjuden substans (jag utgår från att även b-testet kommer att visa det). I övrigt vet vi faktiskt ingenting. Ingenting om omständigheterna. Ingenting om uppsåt. Ingenting om vad straffet kommer att bli. Ändå anses hon av alla vara skyldig till ett brott som per automatik gör henne till persona non grata inom svensk idrott. Det är som som att naturliga rättsprinciper som i alla andra former av misstänkta lagöverträdelser ses som självklara, helt är undantagna. Eller som Tommy Åström är inne på i podden Sporthuset, det finns en bra anledning till att vållande till annans död, dråp och mord har olika straffsatser. Så måste det också fungera inom idrotten. Det är skillnad på dopingbrott och dopingbrott, och det måste så få vara till dess att vi med större säkerhet vet vad som hänt.

Det är också beklämmande att se hur Abeba som person hängs ut, något som Dan Persson i en krönika på Idrottens Affärer skriver bra om. Det tas avstånd ifrån, och det höjs till och med röster om att stryka rekord som hon tidigare slagit och medaljer hon tidigare vunnit. Det är för mig en mycket märklig syn på rättvisa och straff. Att låta påföljder gälla retroaktivt även om inte brott vid det tillfället kan styrkas, är ett avsteg från de mest grundläggande rättssäkerhetsprinciperna.

Är det så att hon är skyldig till dopingbrott och det inte finns några förmildrande omständigheter är det självklart att hon ska straffas så hårt som bestämmelserna medger. Jag är vanligtvis inte en förespråkare av strängare straff, men just när det kommer till dopingbrott av elitidrottsmän tycker jag att det eventuellt skulle vara på sin plats. Det är ju nämligen så att de fördelar man fått av de förbjudna substanserna eller bloddopingen, kan vara till fördel även när straffet är avtjänat. Det ger alltså en skev konkurrens även efter avtjänat straff. Men även här tycker jag att de gängse rättsprinciperna bör gälla; efter avtjänat straff är du fri och bör betraktas som det. Däremot är det ju upp till tävlingsarrangörer och sponsorer om de väljer att ekonomiskt ersätta före detta dopade idrottare. Och är det några som bör fundera på sitt ansvar i dopingfrågorna är det just dessa. Att betala tidigare fuskare pengar för att ställa upp på tävlingar eller representera ens företag, är ett högst frivilligt och medvetet val. En affärsuppgörelse där idrottare kan (och bör) behöva ta ansvar även för sina historiska handlingar.

Doping är ett stort problem inom inte minst friidrotten, men att idrottare åker fast är faktiskt till största delen bra. Det visar att systemen fungerar, och att även stora stjärnor åker dit visar att ingen fuskare går säker. Jag tror dock det är viktigt att inte fastna för mycket i dopingproblematiken. Att få häpna och fascineras av enastående prestationer är det som kittlar oss idrottsintresserade, och att vid varje prestation av den sorten börja misstänka fusk, främjar inte idrotten. Jag väljer att lita på dem som tävlar, som visar att det går att nå långt och tjusa oss på läktaren utan otillåtna genvägar. Jag upplever hellre pirret i magen, för att någon enstaka gång bli grundlurad och besviken, än att ständigt tvivla. Jag väljer att helt enkelt göra som de allra flesta av oss tycker är viktigt att göra utanför idrottens värld. Jag väljer att se personerna som oskyldiga till dess något annat bevisats. Jag hoppas att fler orkar göra det.

PS. Vill man ta del av bra journalistik i Abeba-fallet rekommenderas Aftonbladets Erik Karlssons reportage från Addis Abeba, samt Radiosportens Alexanders Lundholms dokument om hennes svenska karriär.

Om en pojke

Så föddes han då. Oscar Carl Olof. Prins av Sverige, hertig av Skåne och nummer tre i den svenska tronföljden. Det är såklart på sin plats att gratulera Daniel och Victoria som likt ca 600 andra personer i Sverige blev föräldrar i går. Grattis till dem, och till storasyster Estelle. Ett efterlängtat barn är alltid en lycka.

Spaltmeter skrivs, och ur ett mediekritiksperspektiv finns det mycket att säga, men för mig är det största problemet ändå det demokratiska. Att vi i en av världens modernaste demokratier fortfarande låter blodsband vara det viktigaste och allena avgörande när statschefsämbetet bestäms, är faktiskt inte annat än förkastligt. För det är ju som republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson, skriver: ”Rätten att representera oss ska ingen kunna ärva, utan den ska vi ge.” 

Med födseln följer också obligatoriska åtaganden för vår regeringschef, som i rådande tider bör ha betydligt viktigare saker att ägna sig åt. Sommaren 2014 förlovades prins Carl Philip och Sofia Hellqvist. För att dessa två vuxna människor skulle få ta ett beslut att gifta sig och leva med varandra behövde förlovningen godkännas av den dåvarande regeringschefen Fredrik Reinfeldt. Jag skrev en kort text om det då, och mina känslor är de samma idag:

Jag betalar gärna skatt för det representationsjobb de gör. Jag betalar gärna skatt för underhåll av kulturellt betydelsefulla byggnader och andra värden. För mig personligen är det inte omöjligt att Victoria skulle vara en bra statschef. Men låt oss som i många andra demokratier få välja det. Låt dom få välja sina liv. Låt deras kärleksliv, religion och andra livsval vara just deras val. Igår fick vår statsminister godkänna en förlovning mellan två vuxna människor. Det får mig att rodna och skämmas.

Principer ska alltid kunna ifrågasättas, men denna är en så mycket större fråga än den om familjen Bernadotte. Som sagt, det handlar människovärde och om jämlikhet. Precis som rätt till säker och stabil sjukvård och en bra skola.
repforenRepublikanska föreningen gör ett utmärkt jobb för att lyfta frågan om monarkins avskaffande, något som faktiskt finns med i åtminstone tre riksdagspartiers parti- eller idéprogram (bland annat de två som idag utgör Sveriges regering).
Och ni vet väl att det går utmärkt att utträda ur den förlegade arvsmonarkin? Kanske är det bara en gest, men en vacker och tydlig sådan, och det är ofta ett gott steg på vägen.

Om snällhet

Snällhet är att låta sig bli slagen
och aldrig slå igen
Snällhet är att bara lyda lagen
och aldrig ens ifrågasätta den
Snällhet är ett sätt att dölja
att man inget har att säga
som är värt att sägas klart
Snällhet är mer än man tänker på
att låta gå – att vägra att förstå
Snällhet är en form av likgiltighet
att vägra varann individualitet Om snällhet, Turid 1975

Den är briljant. Turids ”Om snällhet” från 1975. Texten är skriven av Lena Ekman, och den har alltid fått mig att fundera och undra. För snäll vill man väl va?

När någon ska beskriva mig är just snäll en av de egenskaper som kommer på tal först. Jag har alltid velat ta det som en komplimang, men samtidigt har tvivlet funnits där. Är jag mesig, ointressant och rent av likgiltig? Kan man vara för snäll, som är ord jag hört om mig själv?

Och visst kan det finnas sanning i att jag är konflikträdd, men jag vägrar tro att snäll måste betyda otydlig, diffus och intetsägande.

Och nu ser jag ut att få rätt, för den är här; snällhetstrenden.

Medieprofilen Mattias Hansson lyfter efter 25 års erfarenhet av ledarskap fram snällhet som den viktigaste insikten, och föreläser idag i ämnet, och efter ett omfattande internprojekt har Google kommit fram till att arbetsgrupper med en kultur där alla får komma till tals och där medlemmarna i gruppen sympatiserar med varandra, presterar bättre. Kort sagt, snällheten övervinner allt.

Men det gäller att se upp. Något som sista versen i Turids sång lär oss. För om snällheten får oss att inte vara sanna, på grund av rädsla att såra, då kommer tilliten aldrig bli vad den borde vara. Det är en del av snällheten jag måste påminna mig om varje dag.

Snällhet är att lura alla andra
att man är som dom vill va’
Snällhet är att noja ner varandra
och att till och med tro att det är bra
Snällhet är ett sätt att låsa
folk i deras falska roller
genom att va’ tolerant
Snällhet lär visst va’ ett ideal i sig
men jag bryr mig inte om ifall du är snäll mot mej
för om det innebär att du döljer en del
blir vår bild av varann aldrig nånsin riktigt hel
den blir aldrig riktigt hel
aldrig riktigt riktigt hel

PS. Jag är för övrigt stolt över att jobba på Sveriges snällaste pr-byrå. Vi söker nu efter nya grymma stjärnor. Är du snäll, lovar jag att du ligger bra till!

Mannen i den röda jackan heter Gye

Jag tycker gärna och mycket. Men jag är ofta feg. Jag vågar inte göra. Min fru gör. Och jag blir stolt, även om det hon gjort borde vara självklart för oss alla. Det här är Sannas historia. – David

I flera månader har jag gått förbi mannen i den röda jackan som sitter och tigger på Drottninggatan i Stockholm. Han sitter på knä på sin ryggsäck och ber. Det är minusgrader och han har snö i håret. Stressade människor skyndar förbi med en kaffe i ena handen, stirrandes på mobilen på väg till sina varma kontor. Det är som att han inte finns.
Här möter jag mina egna fördomar. Jag liksom många tänker att han säkert jobbar för en liga och att ”man” inte ska ge pengar eftersom ”han ändå inte får pengarna” Det har man ju hört. Men stämmer det?

Oavsett om det är så eller inte står ändå faktum kvar, att hur man än jämför så har jag mer än honom. Jag har mer pengar, jag har varmare kläder, jag har ett hem, jag har min familj och jag har möjligheten att hjälpa andra.

I fredags tog jag mod till mig och satte mig ner och pratade med honom. Mannen i den röda jackan heter Gye och är 38 år. Han har lämnat Rumänien för att jobba i Sverige i de tre månader i taget som han har rätt till. I Rumänien drev han och hans fru en restaurang som de fick överge på grund av den ekonomiska krisen i landet. De fick också överge sin lägenhet för att det inte fanns några pengar att betala hyran med. Nu bor hans fru och hans fyraårige son Robert i en kyrka i Rumänien. Gye bor i en bil på en parkering i Sverige.

Han berättar att han hade två val. Det stod mellan alkohol och droger i Rumänien eller att åka till Sverige och jobba. Han säger det flera gånger att han är här och jobbar. Jag tvekar inför nästa fråga men känner att jag måste ställa den. Jag frågar om han får behålla de pengarna han får eller om han ger dem till någon chef. Han blir upprörd och säger att han är sin chef och att han inte jobbar för någon. Jag förklarar att anledningen till varför jag ställde den frågan är att så många tror att det är så.

Vi går ner på en tvärgata till Drottninggatan och fortsätter prata. I smutsen på ett fönsterbläck ritar han sina arbetstider. 06.30-19.30 jobbar han, varje dag. Det är långa dagar och han har ont i kroppen av att sitta stilla så många timmar på knä i kylan. Under sin röda jacka har han flera lager med tröjor och jackor och ur bröstfickan på en av dem tar Gye fram ett foto och visar mig. Fotot är på honom själv, hans fru och hans son. De är finklädda. Han frågar mig om jag är gift och har barn. Jag svarar ja och han ler. Jag gör det för min son, säger han, jag gör det för Robert. Alla pengar skickar jag hem.

Jag frågar om jag får bjuda honom på lunch men han tackar nej. Han säger att det blir problem, att det inte är normalt att vi skulle äta lunch ihop. Han ber om ursäkt för att han inte kan uttrycka sig så bra på engelska och jag ser hans frustration när han letar efter ord. Med de få engelska ord han kan, med sitt kroppsspråk och i smutsen på fönsterbläcket förklarar han gång på gång att det inte beror på mig utan att det beror på honom. Att han är problemet och inte jag. Jag säger att jag inte tycker att det är ett problem, att jag gärna vill äta lunch tillsammans med honom men Gye insisterar och pekar på sina smutsiga kläder. 

Jag frågar om jag får köpa lunch till honom istället och det tackar han ja till. Jag antar att han vill ha något varmt och han nickar. Jag köper en grillad panini, en kaffe och en kanelbulle och går ut och sätter mig vid honom igen. I ögonvrån ser jag hur en välklädd medelålders man kommer fram mot oss, han säger ”jävla idiot” till mig. Han försvinner lika snabbt som han kom. Jag fann mig inte i att säga något tillbaka…

Jag har tittat ner, jag har tittat bort, jag har gått omvägar och jag har stirrat ner i mobilen för att inte behöva möta deras blick, mitt dåliga samvete och mina fördomar. Men det minsta jag kan göra är att titta människorna i ögonen, tipsa dem om var det finns soppkök, fråga hur de mår, skänka en slant, köpa en extra kopp kaffe när man ändå köper en till sig själv eller bara säga hej.

Gyes kontor är inte varmt, han jobbar inte med det han gjorde i sitt hemland, han sover i en bil på en parkering eller går runt hela natten för att ingen skall stjäla hans intjänade pengar. Detta är inte vad han önskat i sitt liv, men han gjorde ett val.

Gye tittar upp mot himlen och ber till Gud, säger ”I love U” till mig och vi ger varandra en kram.

– Sanna Fridell

…och störst av dem är kärleken

Egentligen är det bara kärleken som betyder något. Den kommer inte inom räckhåll för den som är feg. Den är ingen livlös teori utan en levande och livgivande kraft. Kärleken är hjärtats värdefullaste skatt.
 Mahatma Gandhi (1869-1948)

 

Jag vet att det alltid är lättare att göra rätt när man står vid sidan av. Jag vet att allt går så fort och man inte hinner med att fundera alla gånger. Jag förstår att frågeställningen är svår, och att de som kritiserar inte har hela sanningen i sin hand. Men ändå.

Jag är ledsen och besviken. Det är inte lätt för mig att skriva. Före detta kollegor och mycket goda vänner till mig finns både bland ledarna och de aktiva. De är alla kloka och omdömesfulla. Men ändå.

Jag är ledsen och besviken. Det som var så vackert och kunde blivit så bra, blev nu så snårigt och fegt.

Emma Green Tregaro gjorde det modigaste och vackraste en svensk idrottare gjort på länge. Hon fick hela landet, ja nästan världen, med sig. De två största kvällstidningarna stöttade henne med egna kampanjer och hon gick från att vara en duktig friidrottare till att bli en symbol för tolerans och kärlek. Det var så subtilt och ändå så kraftfullt och tydligt.

Svenska Friidrottsförbundets ledning, som kunde stöttat henne, som kunde jublat och uppmuntrat, de fick det att verka som de kritiserade och försökte stoppa. I mina ögon var det fegt, mycket fegt.

Tyvärr är det inte första gången. När Patrik Sjöberg för drygt två år sedan berättade om vad han blivit utsatt för i unga år och väckte svensk idrotts viktigaste debatt på många år, lät dåvarande förbundsordförande Lennart Karlberg ett (säkert rättmätigt) personligt agg mot Sjöberg stå över sakfrågan och klarade inte av att kommunicera den så självklara empatin.

Sponsoravhopp och interna stridigheter tillsammans med färre idrottsliga framgångar har försämrat friidrottens ställning, men med Emma gest hoppades jag att förbundet skulle ta tillfället i akt, stå upp för Emma och komma med medvind och positiv publicitet ut ur stormen.

Nu blev det tvärtom. Förbundsordförande Tomas Riste, som i övrigt är en mycket bra företrädare för Svensk Friidrott, pratade istället om det korkade i att utmana systemet och klagade över att journalisternas frågor handlade om mänskliga rättigheter istället för svenska idrottsliga framgångar.

Riste ansåg att internationella friidrottsförbundets (IAAF) regler, som förbjuder ”politisk och religiös propaganda”, ska följas och det är klart att det kan finnas en poäng i det. I mina ögon faller dock inte Emmas målade naglar in under kategorin ”politisk och religiös propaganda” utan under grundläggande mänskliga rättigheter, något som idrottsrörelsen inte brukar vara sen att vilja förknippas med. Under världsmästerskap så förbinder sig dessutom idrottarna att följa IAAFs ”Code of Ethics” som tydligt tar ställning mot all diskriminering till följd av religion, hudfärg eller sexuell läggning. Att då ett ställningstagande för just dessa rättigheter kan vara ett brott mot reglerna förefaller ju en aning märkligt.

Och hade det ändå varit så, hade det inte varit en regel värd att bryta ? Tänk den proteststorm som uppstått om IAAF agerat mot kärleken och sina egna ”Code of Ethics”.

Jag är ledsen och besviken. Men jag är också glad. Glad över att Emma stod upp för kärleken. Det kommer jag för alltid tacka och stötta henne för!

Ytterligare läsning:
Jonas Karlsson skriver bra om idrott och politik
Statsvetaren Ulf Bjereld i samma ämne
Alex Schulmans känslomässiga krönika
Mats Wennerholms krönika om förbundets hantering
Åke Stolts krönika på Idrottens Affärer