”Hemma står väl ängen grön” – om min mormor

Den 29 mars 1916 föddes min mormor. Idag skulle hon fyllt hundra år. Nu blev det inte så. Hon gick bort strax innan jul, med alltså bara drygt tre månader kvar.

Visst kan man få svindel av mindre när man funderar på hur världen såg ut då, kanske speciellt i den lilla stad hon föddes och levde större delen av sitt liv i, jämfört med hur världen ser ut idag. Telefoni, bilar, flygplan, datorer, internet, kvinnlig frigörelse, globalisering, jazzen, rocken och popen. Ja, allt det, och mer därtill, hände till största del under det sekel hon levde.

Jag vill minnas henne som tagen ur en Astrid Lindgren-berättelse. Med matlagningsrock mitt i oset av köttbullar och pannkakor, maränger och födelsedagstårtor.

Vi var hos henne mycket, jag, min bror och våra kusiner. Även långt upp i åldrarna tittade vi förbi på eftermiddagarna för honungssmörgåsar och ett glas O’boy.

Hon sjöng ständigt. Skillingtryck, 40-talsschlagers och egenpåhittade små nynningar och hummanden. Det var egentligen bara på morgonen hon inte sjöng, för det gick nämligen inte för sig. Vidskeplig som hon var fick man inte sjunga innan frukost. Och hamnade nycklarna på bordet fick man bannor.

Hon älskade barn, och jag blir glad när jag tänker på att hon hann träffa både Edith och Harry. Hon var gammal då. Bodde på hem och minnet svek. Men hon levde upp, blev piggare, när hon hade småbarn omkring sig.

Hon brukade sjunga ”Hälsa dem där hemma” för mig när jag skulle sova. Ibland var den det enda som gjorde mig lugn. Nu sjunger jag den nästan varje kväll för Edith, och också nu gör den mig lugn. Får mig att minnas och skänka en tanke. Komma ihåg dofter, smaker, saker och ljud. Vattenkranen i köket som ständigt droppade, de tummade patienskortlekarna, de återanvända plastpåsarna på tork, finrummet som bara användes till födelsedagar och julgransplundringar, den lilla inandningen innan hon sa sitt efternamn när hon svarade i telefon. Det är i minnena hon finns nu. Min mormor.

Nollställd

Inspirationen tryter. Den har gjort så ett tag men nu under påsken glimtar den knappt fram över huvudtaget. Har ett par längre inlägg som väntar på att bli skrivna, men inte idag. Inte idag.

Sollapande, löpning, lekande barn och en älg på nära håll. Dagen summerad. Tillfreds. Om det är anledningen till inspirationsstiltjen får den gärna fortsätta.

Twittertankar

Jag älskar twitter.För mig är det en plattform där jag blir inspirerad, tipsad, skrattig och ibland utbildad. Älskar transparensen. Att jag kan följa, fråga och få svar från folkvalda, journalister, tyckare och vanligt klokt folk. Ständigt i realtid. Twitter vimlar av vettigt folk.

Som Andreas Ericson, @neo_andreas, före detta chefredaktör för (det nedlagda) magasinet Neo, som tidigare i veckan använde det för varje text begränsade utrymmet för att försöka ge sin bild av DNs och Björn af Kleens reportage från Östermalm. I ett långt och intressant flöde fick jag hans bild av det journalistiska arbetet att försöka ”berätta något viktigt om något viktigt”. Ericson försökte inte på något sätt komma med en sanning, skriva någon på näsan, utan ville verkligen dela med sig och ge en nyanserad bild av hur ett arbete likt DNs kan gå till. Jag läste och fick kunskap. Twitter när det är som allra bäst.

Men twitter kan också vara enastående enfaldigt, elakt och pinsamt. På påskaftonskvällen försökte ett kommunalråd från Malmö sig på att skämtsamt skriva om Jesus sista timmar. Det gick inte många sekunder så hade profilerade meningsmotståndare misstolkat och skapat drev, vars svallvågor renderat rena hot mot kommunalrådet. Och i hetten skrev kommunalrådet själv tweets som han idag knappast kan vara stolt över, även om jag kan förstå uppgivenheten i att inte kunna vara personlig och försöka vara rolig, i en digital samling av vuxna människor.

Twitter ger obegränsade möjligheter att leta fel. Ogenomtänkta tweets, ofta tagna ur sitt sammanhang, måste tolkas på sämsta sätt. Idag delade Margot Wallström, som kan och bör kritiseras på så många sätt, med sig av ett kort uttalande gällande en av de svenskar som föll offer för terroristerna i Bryssel. Det var ett sakligt uttalande där ett av orden hon använde var ”omkom”. Det skulle hon tydligen undvikit.

Det är inte svårt att hålla med journalisten Jack Werner; kritiken om någon synliggör debattklimatet 2016. Att ordet ”omkom” enligt många  ordböcker ska tolkas ”dö i samband med en viss händelse, som en olyckshändelse, ett våldsdåd eller ett sjukdomsutbrott”, och därför var helt korrekt i sammanhanget, spelar ingen roll. Motståndarna letade fel och bestämde sig för att Wallström relativiserade terrordådet och dess offer.

twitter omkomJag har satt upp en regel för mig själv för hur jag ska förhålla mig till andra i digitala medier (och livet i stort). Utgå från att de vill väl, att de faktiskt bryr sig och har tänkt igenom vad de vill ha sagt. Jag försöker också bara dela sånt jag finner intressant eller texter där jag håller med, och inte såna där jag inte håller med. Jag brukar dessutom se till att ge en egen kommentar kring det jag delar, för att förklara varför jag valt just denna text, tweet, film etc. Självklart gör människor misstag och uttrycker sig olyckligt och ska kunna kritiseras för det, men jag lovara att sinnet blir betydligt lättare om man utgår från att de faktist vill gott och menar väl. Med den inställningen kan också twitter blir den demokratidegel som det faktiskt skulle kunna vara.

 

Påskskoj – uppföljaren

Prokastrinenerar mitt egna påskinlägg. Allt kan ju alltid skjutas upp en liten stund till. Under tiden passar jag på att fortsätta påskskratta.

Johan Glans: Påsken

Påsken är en alldeles särskild högtid. Johan Glans förklarar hur den fungerar! ????

Publicerat av SVT den 21 mars 2016

Shelter from the storm

 

tintin

Gunnar Hökmark säger det som behöver sägas. I övrigt är detta ingen dag för amatöranalyser eller politisk propaganda, utan en för omtanke. Bara omtanke.

Dels har vi förtalets aktörer som menar att terrorn beror det öppna Europa och på de flyktingar som har kommit hit. I mitt twitterflöde sticker de upp sina uppfattningar i tron att det är öppenhet och frihet som är problemet, inte slutenheten, förtrycket och hatet. Terrorn har sin rot i förtryck, slutenhet och inskränkthet, i det hat som odlas när människor inte har tillgång till det syre som frihet och öppenhet ger. Terrorismen har slagit till i land efter land och känner inga gränser. Allra värst och allra mest i de slutna länderna där bara gränser finns.

Terroristerna tar sig alltid fram för att slå till mot öppenheten. Öppna gränser eller ej. Förtalets aktörer får inte förslumma vår debatt om hur vi ska möta terrorn. Den ska ske genom att vi bekämpar de skyldiga, inte genom att vi gör de oskyldiga till våra fiender.

 

Kent 3 – Verkligen

Det är låtarna som gör det. Melodierna, hantverket, texterna och sången. Allt är avsevärt bättre än debuten. Men den når mig inte. Inte helt.

När Kents andra skiva Verkligen kom 1996 hyllades den av bland andra Aftonbladet, SvD och referensskriften framför andra, Pop, som det bästa svenska albumet nånsin. En i stort sett enig musikkår hyllade svänget, texterna, melodierna, sången och produktionen.

När tidningen Sonic (med hjälp av några av de journalister och skribenter som i mitten av 90-talet lyfte skivan till skyarna) 2013 utsåg Sveriges 100 bästa album genom tiderna, fanns Verkligen inte med på listan. Jag tror det säger något. Det är en skiva av sin tid, och en som inte alltför gott åldrats.

Jag var 13 år när den släpptes, och lyssnade då mest på Aerosmith och Glenmark, Eriksson, Strömstedt. När jag var 18-19 år och borde varit som mest mottaglig för albumets desperata längtan och utanförskap, fascinerades jag istället av virtuosa gitarrsolon och hade Yes och Marillion som favoritband. Ingen kan beskylla mig för att ofta varit med min tid och en av de musikhippa, men precis som med Kents debut är det ett problem i sig att jag hör Verkligen för första gången nu, som snart 33-årig tvåbarnsfar.

Jag tycker som sagt att den på många sätt är bättre än debuten, och jag fångas av såväl textfragment som melodier i några av låtarna. Jag imponeras av Jocke Bergs förmåga att skildra den rädde betraktarens längtan, inte minst i singeln Kräm:

Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån
en rörelse i ögonvrån

Och i refrängen i 10 minuter för mig själv visar han att man på fyra korta rader till fullo kan fånga en osäker tonårings hela själ:

Allt jag ville säga
glömde jag i kväll
Allt jag ville vara behöll jag
alltid för mig själv

Skivan är mer varierad och mer dynamisk än debuten. De allra larmigaste gitarrerna är borta, och lagren är fler. Jag förstår att det är orättvist att närma sig ny musik på detta sätt, men jag fångas trots detta inte. Jag kommer inte på mig själv längta tillbaka, vilja höra mer.

Första halvan är klart bäst, och mest tycker jag om Kräm tillsammans med Gravitation. Och tyvärr kan det mycket väl bero på att det är just dessa två låtar jag tidigare kommit i kontakt med. Igenkänningens styrka och förbannelse.

Bäst: Gravitation
Betyg: 6 av 10

Mer i mitt Kent-projekt. Del 1, del 2