Tänker

Album #10 – The Concert in Central Park

Så kom den då. Ångestdagen när man inser hur många betydelsefulla skivor man glömt, eller blivit tvungen att prioritera bort. Ingen Dark Side of the Moon med Pink Floyd. Ingen Black Sabbath med Black Sabbath. Ingen Five Leaves Left med Nick Drake. Ingen Transparent Knives med Promise and the Monster. Ingen Jazz på Svenska med Jan Johansson. Ingen Kameleonten med Lars Färnlöf. Ingen Scenes from a Memory med Dream Theater. Ingen Timeloss med Paatos. Ingen Live at Massey Hall 1971 med Neil Young. Ingen Silent Shout med The Knife. Ingen Selling England by the Pound med Genesis. Ingen First Utterance med Comus. Ingen In Absentia med Porcupine Tree. Ingen Body Talk med Robyn. Ingen Sagan om Ringen med Bo Hansson. Ingen Parallelograms med Linda Perhacs. Ingen Secrets of the Beehive med David Sylvian. Ingen Blood on the Tracks med Bob Dylan. Ingen Olé med John Coltrane. Ingen Kvart i två-dansen med utvalda dansbandslåtar från 70-talet. Alla skivor som varit ovärderliga för mitt musikintresse.

Men om det handlar om skivor som kraftigt påverkat min musiksmak måste man ta det från början.

Musik fanns ständigt närvarande när jag växte upp. Beatles och Bob Dylan. Hoola Bandoola Band och The Band. Progg och visa. Emmylou Harris och Dire Straits.

Kanske är det för att jag fått det berättat för mig, men Simon and Garfunkels liveskiva från deras återförening 1981, The Concert in Central Park, känns som den alltid funnits med mig. Vännerna som hunnit med att fullkomligt hata varandra, på scen igen efter drygt 10 år. En halv miljon människor samlade och ändå en känsla av intimitet och innerlig kärlek gentemot publiken och varandra.

Jag var bara ett par år när jag tjatade om att få höra Me and Julio down at the Schoolyard, om och om igen. Plattan är en makalös introduktion till ett artisteri och låtsnickeri som få, om ens några kommit i närheten av. Och extraversen på The Boxer beskriver inte bara duons utveckling och förhållande till varandra. Det fungerar också perfekt som en summering av mitt förhållande till musik. Och till livet.

Now the years are rolling by me
They are rockin’ evenly.
I am older than I once was,
And younger than I’ll be.
That’s not unusual;
No, it isn’t strange:
After changes upon changes
We are more or less the same;
After changes we are more or less the same.

Standard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *