Tänker

Album #5 – Blackwater Park

Den hårda rocken har alltid funnits där. Från Aerosmith och Guns ’n’ Roses, via Black Sabbath och Deep Purple, till Dream Theater. Jag har fascinerats av det hårda och mörka och det snabba och ekvilibristiska.

Den mest extrema hårdrocken hade jag dock svårt för. Det lät för mycket, för grötigt och för malande. När jag först läste om, och sedan hörde Opeths Blackwater Park från 2001 hände dock något i mig och en dörr till dödligt mörker öppnades.

I standardverket The encyclopedia of Swedish Hard Rock and Heavy Metal Volume 2 beskrivs Blackwater Park, Opeths femte album, som ”a full-blown symphonic/progressive masterpiece” och det var den meningen som väckte min nyfikenhet. Vid en skivmässa i Solnahallen vårvintern 2003 köpte jag plattan och när först det hårda riffet och sedan sången i öppningsspåret The Leper Affinity dånade fram, förstod jag ingenting. Dödsmetall med Mikael Åkerfeldts karaktäristiska (i jämförelse) rätt klara growlande var det som mötte mig. Jag hade förstått att plattan var producerad av en av mina stora idoler på den tiden, Steven Wilson från det brittiska bandet Porcupine Tree, och det var nog det som fick mig att fortsätta lyssna.

Och det är jag glad att jag gjorde. För plattan är ett mästerverk. Ett hårt, mörkt, vackert och alldeles underbart mästerverk. Fullt av referenser till 70-talsrocken jag så älskade. Nämnda The Leper Affinity, Bleak och The Drapery Falls knockar mig i sin mångfacetterade komplexitet, och den lugna Harvest bryter av och ger magisk balsam till både hjärna och öron.

Jag blev aldrig dödsmetallälskare fullt ut, men skivan gav mig förståelse för ytterligare en genre. Och Opeth, idag en del av det svenska metal-undret, har förblivit ett av de bästa band jag vet.

Standard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *