Uncategorized

Album #2 – Till Dej

Jag hade tänkt att ta mig igenom detta kronologiskt men är rädd för att jag då kommer att missa något jag sen kommer att ångra. Man ska inte ta lätt på utmaningar likt denna.

Den person som enskilt betytt mest för min smak och mina musikaliska (ja rent av kulturella) upptäckter är Stefan Dimle. Stefan drev skivaffären Mellotronen som blev mitt andra hem, och oftare än inte min arbetsplats mellan 2002 och 2007. Jag var totalt insnöad på progressiv rock och Marillion, Genesis och Yes var gudarna (kan komma att återkomma till dem i serien…).

Bland det första jag hörde på Mellotronen var Stefans återutgivning av Fläsket Brinners andra platta och Mikael Ramels första, Till Dej. Min relation till progg och musikrörelsen sträckte sig till skrålande till Nationalteaterns Livets är en fest och Vem kan man lita på? med Hoola Bandoola Band. Det här var något helt annat. Svänget, musicerandet, lekfullheten. Nyfikenheten och det totala gränsöverskridandet slog mig med en kraft jag inte upplevt tidigare. Visst var det politiskt, men mycket mer på ett inkluderande sätt, än plaketpekpinnarna som nidbilden av proggen så ofta är.

Flöjtsolot och Turids sång på Pengar. Groovet på Imorron e en ny dag. Det är magiskt men ändå är det knarkkritiken/-hymnen Artificiell Prana som står ut. Gitarrsolot (uppspelat baklänges på plattan för att få till rätt ljud) är en svensk klassiker. Och texten, den valde en vän till mig att recitera som retorikuppgift på högskolan. En syn jag så velat uppleva.

Nog öppna’ jag mitt huvud och lät intrycken flöda
och nog fick jag se vad jag har sökt.
Och onekligen så låser denna värld våra vyer
så att vi inte ens kan se förbi nästa krök.
Men hör på mig om du vill nå nåt äkta och evigt
så ta din pipa ur din mun.
Nog kan du se vad du vill uppnå genom medel av denna art –
men du kan aldrig skynda på din väg med medel som ger dig fart.
Så sätt dig nu ner och tänk! – om du vill komma dit snart.

Och på tal om klassiker så vimlar skivan av musiker som alla tillhör den yppersta svenska musikereliten. Bengan Dahlén, Per Bruun och Erik ”Kapten” Dahlbäck från Fläsket Brinner, Mats Glenngård från Kebnekajse, Bobo Stenson mfl.

Plattan fick mig att lyssna, läsa och söka efter allt jag kunde komma över om den svenska kulturscenen i skarven mellan 60- och 70-tal. Ingen skiva har betytt mer för mitt musikintresse.

Standard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *