Att debattera eller inte debattera, det är frågan?

Idag skriver 47 kända svenska på Aftonbladet Debatt, i protest mot regeringens flyktingpolitik. Om den kan man tycka olika saker, och så även om att kändisar överhuvudtaget ger sig in i debatten. En som tycker till kring det sistnämnda är SvDs ledarskribent Ivar Arpi som på twitter raljerar.

Arpi menar att debattskrivandet blir pinsamt och att de borde hålla sig till att spela gitarr och skoja på scen. Jag tycker det blir märkligt när en ledarskribent och opinionsbildare vill få andra att sluta opinionsbilda, och det är lätt att dra paralleller till när Jimmie Åkesson ville få Malena Ernman att fokusera på sången istället för politiken (som han skötte bättre) eller för den delen skattebråket mellan Gunnar Sträng och Astrid Lindgren, och jag tror faktiskt istället det kändisarna gör är något viktigt.

Det texten egentligen handlar om är ett försvar av asylrätten. Den kommer visserligen inte med några lösningar, men det är heller inte syftet med texten. Syftet är, som jag ser det, att ändra fokus i debatten, föra fram de implikationer som förda politik till viss del bidrar med, samt visa att om viljan finns kan det finnas andra vägar än den inslagna framåt.

Fram till i höstas var både politiker och större delen av befolkningen eniga. Vi skulle ta ett så stort ansvar för människor som flyr krig och terror som bara möjligt och vara ett öppet land. Humanismen stod stark, även om det diskuterades hur många vi klarade av att ta emot, givet de system vi har. Jag tillhör inte dem som tror att Sveriges befolkning sedan dess blivit mer främlingsfientliga. Däremot oroliga och därmed mer restriktiva. Jag kan tycka det är synd, men respekterar det.

Låt oss för en kort stund anta att regeringen gjorde rätt som totalt drog i handbromsen och uttalat förde ner vårt asylmottagande till lägsta nivå i EU. Att våra system helt enkelt inte klarade mer. Att vi fick det andrum vi behövde. Om det nu var så, borde diskussionen nu ett halvår senare istället fokusera på hur vi kan gå framåt, och så snart det går liberalisera mottagandet igen. Hur vi kan förändra våra system så att vi kan klara tryck från asylsökande i en värld som står i brand.

En sån diskussion kanske landar i att vi kan ta emot hälften så många som förra året, eller dubbelt så många eftersom vi också kan välja att sänka standarden och kraven på vårt mottagande. Den kan landa i att vi satsar allt på kvotflyktingar och mångdubbelt höjer den kvoten, chockhöjer bistånd till UNHCR, eller att vi snabbbehandlar och ger asyl i än högre grad till flyktingar från vissa extra utsatta områden. Det i sig spelar mindre roll (förutom för de människor som drabbas av den förda politiken), men om nu humanismen innerst inne hos de flesta står stark kan det väl inte finnas någon av dem som tycker att nuvarande extremt restriktiva politik på lång sikt kan vara den rätta?

Det är i det perspektivet jag tror att en debattartikel likt den i dagens Aftonbladet kan vara viktig. Dessa kändisar är människor som spelar roll, som betyder något för många andra. De kan lyfta fram en vilja till att försöka lösa, och inte bara acceptera ett misslyckande, och på sikt få till en hållbar förändring. Även om jag förespråkar öppna gränser, inser jag att det faktiskt finns en skala. Det behöver inte vara allt eller inget, och ett andrum ska inte vara för evigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *