Kent 3 – Verkligen

Det är låtarna som gör det. Melodierna, hantverket, texterna och sången. Allt är avsevärt bättre än debuten. Men den når mig inte. Inte helt.

När Kents andra skiva Verkligen kom 1996 hyllades den av bland andra Aftonbladet, SvD och referensskriften framför andra, Pop, som det bästa svenska albumet nånsin. En i stort sett enig musikkår hyllade svänget, texterna, melodierna, sången och produktionen.

När tidningen Sonic (med hjälp av några av de journalister och skribenter som i mitten av 90-talet lyfte skivan till skyarna) 2013 utsåg Sveriges 100 bästa album genom tiderna, fanns Verkligen inte med på listan. Jag tror det säger något. Det är en skiva av sin tid, och en som inte alltför gott åldrats.

Jag var 13 år när den släpptes, och lyssnade då mest på Aerosmith och Glenmark, Eriksson, Strömstedt. När jag var 18-19 år och borde varit som mest mottaglig för albumets desperata längtan och utanförskap, fascinerades jag istället av virtuosa gitarrsolon och hade Yes och Marillion som favoritband. Ingen kan beskylla mig för att ofta varit med min tid och en av de musikhippa, men precis som med Kents debut är det ett problem i sig att jag hör Verkligen för första gången nu, som snart 33-årig tvåbarnsfar.

Jag tycker som sagt att den på många sätt är bättre än debuten, och jag fångas av såväl textfragment som melodier i några av låtarna. Jag imponeras av Jocke Bergs förmåga att skildra den rädde betraktarens längtan, inte minst i singeln Kräm:

Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån
en rörelse i ögonvrån

Och i refrängen i 10 minuter för mig själv visar han att man på fyra korta rader till fullo kan fånga en osäker tonårings hela själ:

Allt jag ville säga
glömde jag i kväll
Allt jag ville vara behöll jag
alltid för mig själv

Skivan är mer varierad och mer dynamisk än debuten. De allra larmigaste gitarrerna är borta, och lagren är fler. Jag förstår att det är orättvist att närma sig ny musik på detta sätt, men jag fångas trots detta inte. Jag kommer inte på mig själv längta tillbaka, vilja höra mer.

Första halvan är klart bäst, och mest tycker jag om Kräm tillsammans med Gravitation. Och tyvärr kan det mycket väl bero på att det är just dessa två låtar jag tidigare kommit i kontakt med. Igenkänningens styrka och förbannelse.

Bäst: Gravitation
Betyg: 6 av 10

Mer i mitt Kent-projekt. Del 1, del 2

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *