Kent 2 – Kent

Okej, jag kanske inte är den man som grannar helst vill ha
Och jag kanske väsnas litegrann ibland, men äh va fan
Och jag är nog lite döv för jag vill ha gitarren hög
Och jag erkänner att jag kanske spelar för högt ibland

När hyresvärden står utanför
Då spelar jag ändå
Med distpedalen på

Det är nästan det enda jag kan tänka på när jag lyssnar igenom de första låtarna på Kents debutalbum Kent från 1995. Radioprogrammet Rallys drift med svenska 90-talsgitarrband i låten När hyresvärden står utanför. Låtar som börjar försiktigt och lugnt och som lagom till refrängen vräker på med överdistade gitarrer för långt fram i mixen, och sång som knappt når igenom. En pastisch. Rally och ett blekare Radiohead. Det är så det börjar.

Visst finns det något i Jocke Bergs texter om ungdomlig desperat längtan, besvikelse och kärlek, och den melankoliska melodislingan När det blåser på månen är av den typ som alltid griper tag i mig. Men det är allt. Det, Rally och Radiohead.

Men sen händer något. Musiken får mer dynamik, och jag upplever också texterna som tydligare, djupare. Den osynlige mannen är strålande, och kanske är det för att vemodet får ännu större utrymme. Hårdrocksriffen i Stenbrott bryter av de malande indiegitarrerna och här och där skymtar de Depeche Mode-influenser som senare under deras karriär blir så tydliga.

Den avslutande Frank är ett strålande vänskapsepos, med rakare mer direkt text i den berättartradition som svensk musikprosa så mycket bygger på. Jag kommer på mig själv att digga med och nästan längta efter mer. Men så hör jag Radiohead-influenserna igen och inser att jag föredrar Creep framför Blåjeans varje dag.

Betyg: 5/10 (första halvan 3/10, andra halvan 7/10)
Bäst: Den osynlige mannen

Fler delar i Kent-projektet: Kent 1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *