Tänker

Mannen i den röda jackan heter Gye

Jag tycker gärna och mycket. Men jag är ofta feg. Jag vågar inte göra. Min fru gör. Och jag blir stolt, även om det hon gjort borde vara självklart för oss alla. Det här är Sannas historia. – David

I flera månader har jag gått förbi mannen i den röda jackan som sitter och tigger på Drottninggatan i Stockholm. Han sitter på knä på sin ryggsäck och ber. Det är minusgrader och han har snö i håret. Stressade människor skyndar förbi med en kaffe i ena handen, stirrandes på mobilen på väg till sina varma kontor. Det är som att han inte finns.
Här möter jag mina egna fördomar. Jag liksom många tänker att han säkert jobbar för en liga och att ”man” inte ska ge pengar eftersom ”han ändå inte får pengarna” Det har man ju hört. Men stämmer det?

Oavsett om det är så eller inte står ändå faktum kvar, att hur man än jämför så har jag mer än honom. Jag har mer pengar, jag har varmare kläder, jag har ett hem, jag har min familj och jag har möjligheten att hjälpa andra.

I fredags tog jag mod till mig och satte mig ner och pratade med honom. Mannen i den röda jackan heter Gye och är 38 år. Han har lämnat Rumänien för att jobba i Sverige i de tre månader i taget som han har rätt till. I Rumänien drev han och hans fru en restaurang som de fick överge på grund av den ekonomiska krisen i landet. De fick också överge sin lägenhet för att det inte fanns några pengar att betala hyran med. Nu bor hans fru och hans fyraårige son Robert i en kyrka i Rumänien. Gye bor i en bil på en parkering i Sverige.

Han berättar att han hade två val. Det stod mellan alkohol och droger i Rumänien eller att åka till Sverige och jobba. Han säger det flera gånger att han är här och jobbar. Jag tvekar inför nästa fråga men känner att jag måste ställa den. Jag frågar om han får behålla de pengarna han får eller om han ger dem till någon chef. Han blir upprörd och säger att han är sin chef och att han inte jobbar för någon. Jag förklarar att anledningen till varför jag ställde den frågan är att så många tror att det är så.

Vi går ner på en tvärgata till Drottninggatan och fortsätter prata. I smutsen på ett fönsterbläck ritar han sina arbetstider. 06.30-19.30 jobbar han, varje dag. Det är långa dagar och han har ont i kroppen av att sitta stilla så många timmar på knä i kylan. Under sin röda jacka har han flera lager med tröjor och jackor och ur bröstfickan på en av dem tar Gye fram ett foto och visar mig. Fotot är på honom själv, hans fru och hans son. De är finklädda. Han frågar mig om jag är gift och har barn. Jag svarar ja och han ler. Jag gör det för min son, säger han, jag gör det för Robert. Alla pengar skickar jag hem.

Jag frågar om jag får bjuda honom på lunch men han tackar nej. Han säger att det blir problem, att det inte är normalt att vi skulle äta lunch ihop. Han ber om ursäkt för att han inte kan uttrycka sig så bra på engelska och jag ser hans frustration när han letar efter ord. Med de få engelska ord han kan, med sitt kroppsspråk och i smutsen på fönsterbläcket förklarar han gång på gång att det inte beror på mig utan att det beror på honom. Att han är problemet och inte jag. Jag säger att jag inte tycker att det är ett problem, att jag gärna vill äta lunch tillsammans med honom men Gye insisterar och pekar på sina smutsiga kläder. 

Jag frågar om jag får köpa lunch till honom istället och det tackar han ja till. Jag antar att han vill ha något varmt och han nickar. Jag köper en grillad panini, en kaffe och en kanelbulle och går ut och sätter mig vid honom igen. I ögonvrån ser jag hur en välklädd medelålders man kommer fram mot oss, han säger ”jävla idiot” till mig. Han försvinner lika snabbt som han kom. Jag fann mig inte i att säga något tillbaka…

Jag har tittat ner, jag har tittat bort, jag har gått omvägar och jag har stirrat ner i mobilen för att inte behöva möta deras blick, mitt dåliga samvete och mina fördomar. Men det minsta jag kan göra är att titta människorna i ögonen, tipsa dem om var det finns soppkök, fråga hur de mår, skänka en slant, köpa en extra kopp kaffe när man ändå köper en till sig själv eller bara säga hej.

Gyes kontor är inte varmt, han jobbar inte med det han gjorde i sitt hemland, han sover i en bil på en parkering eller går runt hela natten för att ingen skall stjäla hans intjänade pengar. Detta är inte vad han önskat i sitt liv, men han gjorde ett val.

Gye tittar upp mot himlen och ber till Gud, säger ”I love U” till mig och vi ger varandra en kram.

– Sanna Fridell

Standard

3 thoughts on “Mannen i den röda jackan heter Gye

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *