The Swedish number

Självskryt är sällan klädsamt men jag får försvara mig med att jag inte varit personligen inblandad. Jag är heller inte den första att hylla, men är likväl imponerad. The Swedish Number som några av mina kollegor på Cohn & Wolfe gjort tillsammans med reklambyrån INGO, på uppdrag av Svenska Turistföreningen, är hittills en lyckad kampanj. Mycket lyckad.

Vad är det som fångar mig då? Främst två saker.
1. Storyn håller. Och jag tror det är en stor del av framgången. För 250 år var Sverige först i världen med en tryckfrihetsförordning, och vi har sen dess haft rykte om oss att vara öppna, toleranta och stå upp för yttrandefrihet och transparens. Det är detta STF vill uppmärksamma, och det gör de genom att låta Sverige som första land i världen få ett eget telefonnummer dit vem som helst kan ringa och vilken svensk, eller boende i Sverige, som helst kan svara. Och inte bara svarar det upp mot öppenheten, utan även mot något annat Sverige är känt för; teknologin.

Den som ringer kan fråga vad som helst, och den som svarar kan svara och vilja prata om vad som helst. Där i ligger också kampanjens fara, men samtidigt är det ett svårslaget sätt att visa hur stark vi håller yttrandefriheten.

Det är också vågat, men moget och helt i tiden, att våga släppa kontrollen på sin kampanj på det sätt STF gör. Om man vill vara trovärdig måste man lita på att grundidén håller för att människor ska kunna göra den till sin egen. Det hedrar STF att de vågar.

2. Kraften i integrerad kommunikation. Kampanjen har spridit sig över hela världen, och fått uppmärksamhet i så vitt skilda medier som USA Today, Mashable, BBC och The Times of India. Dessutom har de allra flesta större medierna i Sverige rapporterat.

Det är lätt att slås av hur effektiv PR, i form av förtjänad uppmärksamhet, är som kanal när man ser spridningen av kampanjen, men det är inte hela styrkan. Helheten är istället det som gör det. Kampanjen består av en välgjord film (som nästan alla medier bäddat in i samband med sin rapportering), en app som tekniskt möjliggör samtalen, en tydlig pr-strategi med bland annat ett ambassadörsprogram såväl som en genomarbetad mediabearbetning, och ett genomtänkt kanalarbete för sociala medier som resulterat både i räckvidd och trovärdig organisk spridning. Det starkaste av allt är de volontärer som signat upp sig för att svara och när detta skrivs tagit emot nästan 21 000 samtal, och totalt marknadsfört Sverige i en samtalstid över 41 dygn.

Kommunikationsproblemet som STF vill ha löst är förstås att göra Sverige till ett än mer intressant turistland. Genom att låta de människor som lever sina liv här, naket och ärligt få ge sin bild av landet, tror jag att det kan lyckas.

Får jag bli din tangokavaljer?

Jag dansar inte. På sin höjd studsar och hoppar jag lite i takt med musik. Men dansar, det gör jag inte.

Men 2016 verkar vara året då jag utmanar mig själv. Idag fyller min fru år och jag gav henne en tangokurs i födelsedagspresent. En som även jag ska delta i. Skräck är den närmsta känslan jag känner. Hoppas den så småningom blandas med förtjusning.

Jag har inga ambitioner om att vara en stjärna, men kan jag närma mig Al Pacinos obekymrade självförtroende i dansscenen från filmen ”En kvinnas doft” är jag nöjd. Mycket nöjd.

Att debattera eller inte debattera, det är frågan?

Idag skriver 47 kända svenska på Aftonbladet Debatt, i protest mot regeringens flyktingpolitik. Om den kan man tycka olika saker, och så även om att kändisar överhuvudtaget ger sig in i debatten. En som tycker till kring det sistnämnda är SvDs ledarskribent Ivar Arpi som på twitter raljerar.

Arpi menar att debattskrivandet blir pinsamt och att de borde hålla sig till att spela gitarr och skoja på scen. Jag tycker det blir märkligt när en ledarskribent och opinionsbildare vill få andra att sluta opinionsbilda, och det är lätt att dra paralleller till när Jimmie Åkesson ville få Malena Ernman att fokusera på sången istället för politiken (som han skötte bättre) eller för den delen skattebråket mellan Gunnar Sträng och Astrid Lindgren, och jag tror faktiskt istället det kändisarna gör är något viktigt.

Det texten egentligen handlar om är ett försvar av asylrätten. Den kommer visserligen inte med några lösningar, men det är heller inte syftet med texten. Syftet är, som jag ser det, att ändra fokus i debatten, föra fram de implikationer som förda politik till viss del bidrar med, samt visa att om viljan finns kan det finnas andra vägar än den inslagna framåt.

Fram till i höstas var både politiker och större delen av befolkningen eniga. Vi skulle ta ett så stort ansvar för människor som flyr krig och terror som bara möjligt och vara ett öppet land. Humanismen stod stark, även om det diskuterades hur många vi klarade av att ta emot, givet de system vi har. Jag tillhör inte dem som tror att Sveriges befolkning sedan dess blivit mer främlingsfientliga. Däremot oroliga och därmed mer restriktiva. Jag kan tycka det är synd, men respekterar det.

Låt oss för en kort stund anta att regeringen gjorde rätt som totalt drog i handbromsen och uttalat förde ner vårt asylmottagande till lägsta nivå i EU. Att våra system helt enkelt inte klarade mer. Att vi fick det andrum vi behövde. Om det nu var så, borde diskussionen nu ett halvår senare istället fokusera på hur vi kan gå framåt, och så snart det går liberalisera mottagandet igen. Hur vi kan förändra våra system så att vi kan klara tryck från asylsökande i en värld som står i brand.

En sån diskussion kanske landar i att vi kan ta emot hälften så många som förra året, eller dubbelt så många eftersom vi också kan välja att sänka standarden och kraven på vårt mottagande. Den kan landa i att vi satsar allt på kvotflyktingar och mångdubbelt höjer den kvoten, chockhöjer bistånd till UNHCR, eller att vi snabbbehandlar och ger asyl i än högre grad till flyktingar från vissa extra utsatta områden. Det i sig spelar mindre roll (förutom för de människor som drabbas av den förda politiken), men om nu humanismen innerst inne hos de flesta står stark kan det väl inte finnas någon av dem som tycker att nuvarande extremt restriktiva politik på lång sikt kan vara den rätta?

Det är i det perspektivet jag tror att en debattartikel likt den i dagens Aftonbladet kan vara viktig. Dessa kändisar är människor som spelar roll, som betyder något för många andra. De kan lyfta fram en vilja till att försöka lösa, och inte bara acceptera ett misslyckande, och på sikt få till en hållbar förändring. Även om jag förespråkar öppna gränser, inser jag att det faktiskt finns en skala. Det behöver inte vara allt eller inget, och ett andrum ska inte vara för evigt.

Both sides now

FNs kommitté för mänskliga rättigheter kritiserar (säkert med rätta) Sverige, och vårsolen skiner magiskt vacker. Ibland är det svårt att förstå världen komplexa uppenbarelse.

Oh but now old friends they’re acting strange,
They shake their heads, they say I’ve changed
Well something’s lost, but something’s gained
In living every day.

I’ve looked at life from both sides now
From win and lose and still somehow
It’s life’s illusions I recall
I really don’t know life at all

”Hemma står väl ängen grön” – om min mormor

Den 29 mars 1916 föddes min mormor. Idag skulle hon fyllt hundra år. Nu blev det inte så. Hon gick bort strax innan jul, med alltså bara drygt tre månader kvar.

Visst kan man få svindel av mindre när man funderar på hur världen såg ut då, kanske speciellt i den lilla stad hon föddes och levde större delen av sitt liv i, jämfört med hur världen ser ut idag. Telefoni, bilar, flygplan, datorer, internet, kvinnlig frigörelse, globalisering, jazzen, rocken och popen. Ja, allt det, och mer därtill, hände till största del under det sekel hon levde.

Jag vill minnas henne som tagen ur en Astrid Lindgren-berättelse. Med matlagningsrock mitt i oset av köttbullar och pannkakor, maränger och födelsedagstårtor.

Vi var hos henne mycket, jag, min bror och våra kusiner. Även långt upp i åldrarna tittade vi förbi på eftermiddagarna för honungssmörgåsar och ett glas O’boy.

Hon sjöng ständigt. Skillingtryck, 40-talsschlagers och egenpåhittade små nynningar och hummanden. Det var egentligen bara på morgonen hon inte sjöng, för det gick nämligen inte för sig. Vidskeplig som hon var fick man inte sjunga innan frukost. Och hamnade nycklarna på bordet fick man bannor.

Hon älskade barn, och jag blir glad när jag tänker på att hon hann träffa både Edith och Harry. Hon var gammal då. Bodde på hem och minnet svek. Men hon levde upp, blev piggare, när hon hade småbarn omkring sig.

Hon brukade sjunga ”Hälsa dem där hemma” för mig när jag skulle sova. Ibland var den det enda som gjorde mig lugn. Nu sjunger jag den nästan varje kväll för Edith, och också nu gör den mig lugn. Får mig att minnas och skänka en tanke. Komma ihåg dofter, smaker, saker och ljud. Vattenkranen i köket som ständigt droppade, de tummade patienskortlekarna, de återanvända plastpåsarna på tork, finrummet som bara användes till födelsedagar och julgransplundringar, den lilla inandningen innan hon sa sitt efternamn när hon svarade i telefon. Det är i minnena hon finns nu. Min mormor.

Twittertankar

Jag älskar twitter.För mig är det en plattform där jag blir inspirerad, tipsad, skrattig och ibland utbildad. Älskar transparensen. Att jag kan följa, fråga och få svar från folkvalda, journalister, tyckare och vanligt klokt folk. Ständigt i realtid. Twitter vimlar av vettigt folk.

Som Andreas Ericson, @neo_andreas, före detta chefredaktör för (det nedlagda) magasinet Neo, som tidigare i veckan använde det för varje text begränsade utrymmet för att försöka ge sin bild av DNs och Björn af Kleens reportage från Östermalm. I ett långt och intressant flöde fick jag hans bild av det journalistiska arbetet att försöka ”berätta något viktigt om något viktigt”. Ericson försökte inte på något sätt komma med en sanning, skriva någon på näsan, utan ville verkligen dela med sig och ge en nyanserad bild av hur ett arbete likt DNs kan gå till. Jag läste och fick kunskap. Twitter när det är som allra bäst.

Men twitter kan också vara enastående enfaldigt, elakt och pinsamt. På påskaftonskvällen försökte ett kommunalråd från Malmö sig på att skämtsamt skriva om Jesus sista timmar. Det gick inte många sekunder så hade profilerade meningsmotståndare misstolkat och skapat drev, vars svallvågor renderat rena hot mot kommunalrådet. Och i hetten skrev kommunalrådet själv tweets som han idag knappast kan vara stolt över, även om jag kan förstå uppgivenheten i att inte kunna vara personlig och försöka vara rolig, i en digital samling av vuxna människor.

Twitter ger obegränsade möjligheter att leta fel. Ogenomtänkta tweets, ofta tagna ur sitt sammanhang, måste tolkas på sämsta sätt. Idag delade Margot Wallström, som kan och bör kritiseras på så många sätt, med sig av ett kort uttalande gällande en av de svenskar som föll offer för terroristerna i Bryssel. Det var ett sakligt uttalande där ett av orden hon använde var ”omkom”. Det skulle hon tydligen undvikit.

Det är inte svårt att hålla med journalisten Jack Werner; kritiken om någon synliggör debattklimatet 2016. Att ordet ”omkom” enligt många  ordböcker ska tolkas ”dö i samband med en viss händelse, som en olyckshändelse, ett våldsdåd eller ett sjukdomsutbrott”, och därför var helt korrekt i sammanhanget, spelar ingen roll. Motståndarna letade fel och bestämde sig för att Wallström relativiserade terrordådet och dess offer.

twitter omkomJag har satt upp en regel för mig själv för hur jag ska förhålla mig till andra i digitala medier (och livet i stort). Utgå från att de vill väl, att de faktiskt bryr sig och har tänkt igenom vad de vill ha sagt. Jag försöker också bara dela sånt jag finner intressant eller texter där jag håller med, och inte såna där jag inte håller med. Jag brukar dessutom se till att ge en egen kommentar kring det jag delar, för att förklara varför jag valt just denna text, tweet, film etc. Självklart gör människor misstag och uttrycker sig olyckligt och ska kunna kritiseras för det, men jag lovara att sinnet blir betydligt lättare om man utgår från att de faktist vill gott och menar väl. Med den inställningen kan också twitter blir den demokratidegel som det faktiskt skulle kunna vara.

 

Shelter from the storm

 

tintin

Gunnar Hökmark säger det som behöver sägas. I övrigt är detta ingen dag för amatöranalyser eller politisk propaganda, utan en för omtanke. Bara omtanke.

Dels har vi förtalets aktörer som menar att terrorn beror det öppna Europa och på de flyktingar som har kommit hit. I mitt twitterflöde sticker de upp sina uppfattningar i tron att det är öppenhet och frihet som är problemet, inte slutenheten, förtrycket och hatet. Terrorn har sin rot i förtryck, slutenhet och inskränkthet, i det hat som odlas när människor inte har tillgång till det syre som frihet och öppenhet ger. Terrorismen har slagit till i land efter land och känner inga gränser. Allra värst och allra mest i de slutna länderna där bara gränser finns.

Terroristerna tar sig alltid fram för att slå till mot öppenheten. Öppna gränser eller ej. Förtalets aktörer får inte förslumma vår debatt om hur vi ska möta terrorn. Den ska ske genom att vi bekämpar de skyldiga, inte genom att vi gör de oskyldiga till våra fiender.

 

KBT light

FullSizeRender-2

Att vara pappaledig är till stor del att utmana sina sociala fobier. Idag var inget undantag.

Jag har svårt för människor. Folksamlingar där jag känner ingen eller få, och där jag förväntas interagera försöker jag undvika. I jobbsituation går det bra, men när jag kan välja drar jag mig undan eller undviker helt. Jag ser mig egentligen som nyfiken, men vill nog mer vara betraktare än deltagare.

Idag försökte jag utmana min rädsla. Kitschigt påskpyntad 70-talskyrka och utklädda lekledare i medelåldern mötte mig vid ”allsångsteatern”. Och barn. Snoriga barn och deras föräldrar. Vissa som jag. Vissa med ett betydligt öppnare sinne. På toppen en dos inklämt kristet påskfirande av typen ”Jesus och hans kompisar år middag och dagen efter dog Jesus. Kompisarna blev så ledsna, men så återuppstod Jesus och alla blev glada.”

Hade barnen roligt? Jag vet faktiskt inte, men ärliga applåder till de föräldrar och skådespelare som gav allt de hade.

Kom jag därifrån som en lite bättre människa? Jag hoppas det.

Om drivkrafter

Hade tänkt skriva något om vårhelger med småbarn. Om 4h-gårdar, kor som snart ska kalva, och perfekt gräddade våfflor. Hade tänkt skriva något om eftermiddagstupplurar, bebisar som lär sig klappa händer och kvällsbadvatten som skvätter över badrummet. Hade tänkt att skriva om något av det som är mitt liv. Mitt trygga liv. Men så läste jag det här. Om de som har en enda drivkraft: att inte dö.

Den treåriga flickan från syriska staden Raqqa som inte kunde gå utanför huset eftersom IS höll staden i ett skräckvälde. Hon som därför inte hade några kompisar men glädjestrålande frågade efter Europa varje dag – och de nya kompisarna hon inte hade. Hon som var en av de minsta och svagaste på gummibåten som slets sönder mot Europas klippor den 28 oktober. Hon vars små lungor fylldes med saltvatten medan hon dog i vågorna, när Gula Båtarna den dagen fick larmet alltför sent.

Min kollega Malin var med på räddningsaktionen, var med och gav konstgjord aning. Länge.

Nu sitter vi här. Länge.

Tänker på ordet drivkraft, den som driver människor att fly. Att drivkraften att inte dö är för stark för låta sig att stoppas av EU:s yttre gräns, där vi nu är.

De utsatta kommer med stor sannolikhet att ta ännu farligare vattenvägar, som drabbar de allra svagaste.

Som Laean Swirakly. Eller lilla Bisana.

Och Gula Båtarna behövs tyvärr än mer.

Allt för att EU med 503 miljoner invånare inte kan komma överens om hur man ska ta emot 1,5 miljoner bottenlöst utsatta advokater, översättare och treåriga flickor, som drömmer om en värld utan IS.

Som drömmer om en värld med kompisar.

Det knyter sig i magen av skam, för ett kallt Europa som gått i baklås.

Det är Jonas Fröberg som skriver i dagens SvD. När jag läst färdigt finns det inget mer för mig att skriva.

Tack för magin George Martin

Jag älskar musiknörderi. Kan fastna i timtals i dokumentärer om hur klassiska album kommit till, hur ljudeffekter skapats och vad kompositörer velat förmedla.

En låt som Metal Gods med Judas Priest blir mycket intressantare av att veta att de svischande effekterna är skapade av biljardköer som svängdes i luften framför en mikrofon. Samma sak med Pink Floyds Money som ändrar takt när det är dags för gitarrsolo eftersom David Gilmour inte visste hur han skulle kunna klara av timingen i den knepiga 7/4-takt som låten i huvudsak går i.

I morse meddelades det att Beatles legendariske producent George Martin gått ur tiden. Vem vet hur deras låtar, eller musikhistorien, hade låtit om inte den ungefär 15 år äldre Martin funnits vid deras sida, och med sin gedigna musikerfarenhet kunnat förverkliga och utmana dem i deras arrangemangsidéer?

Hans död fick mig att återgå till en av mina favorithistorier, den om öppningsackordet till A hard day’s night. I nära femtio år gäckade det experter över hela världen. Ingen kunde helt och hållet återskapa det, och exakt hur det ligger till vet vi kanske ännu inte. Men mysteriet i sig, liksom George Martin, är en del av magin. Lyssna och njut.