The Swedish number

Självskryt är sällan klädsamt men jag får försvara mig med att jag inte varit personligen inblandad. Jag är heller inte den första att hylla, men är likväl imponerad. The Swedish Number som några av mina kollegor på Cohn & Wolfe gjort tillsammans med reklambyrån INGO, på uppdrag av Svenska Turistföreningen, är hittills en lyckad kampanj. Mycket lyckad.

Vad är det som fångar mig då? Främst två saker.
1. Storyn håller. Och jag tror det är en stor del av framgången. För 250 år var Sverige först i världen med en tryckfrihetsförordning, och vi har sen dess haft rykte om oss att vara öppna, toleranta och stå upp för yttrandefrihet och transparens. Det är detta STF vill uppmärksamma, och det gör de genom att låta Sverige som första land i världen få ett eget telefonnummer dit vem som helst kan ringa och vilken svensk, eller boende i Sverige, som helst kan svara. Och inte bara svarar det upp mot öppenheten, utan även mot något annat Sverige är känt för; teknologin.

Den som ringer kan fråga vad som helst, och den som svarar kan svara och vilja prata om vad som helst. Där i ligger också kampanjens fara, men samtidigt är det ett svårslaget sätt att visa hur stark vi håller yttrandefriheten.

Det är också vågat, men moget och helt i tiden, att våga släppa kontrollen på sin kampanj på det sätt STF gör. Om man vill vara trovärdig måste man lita på att grundidén håller för att människor ska kunna göra den till sin egen. Det hedrar STF att de vågar.

2. Kraften i integrerad kommunikation. Kampanjen har spridit sig över hela världen, och fått uppmärksamhet i så vitt skilda medier som USA Today, Mashable, BBC och The Times of India. Dessutom har de allra flesta större medierna i Sverige rapporterat.

Det är lätt att slås av hur effektiv PR, i form av förtjänad uppmärksamhet, är som kanal när man ser spridningen av kampanjen, men det är inte hela styrkan. Helheten är istället det som gör det. Kampanjen består av en välgjord film (som nästan alla medier bäddat in i samband med sin rapportering), en app som tekniskt möjliggör samtalen, en tydlig pr-strategi med bland annat ett ambassadörsprogram såväl som en genomarbetad mediabearbetning, och ett genomtänkt kanalarbete för sociala medier som resulterat både i räckvidd och trovärdig organisk spridning. Det starkaste av allt är de volontärer som signat upp sig för att svara och när detta skrivs tagit emot nästan 21 000 samtal, och totalt marknadsfört Sverige i en samtalstid över 41 dygn.

Kommunikationsproblemet som STF vill ha löst är förstås att göra Sverige till ett än mer intressant turistland. Genom att låta de människor som lever sina liv här, naket och ärligt få ge sin bild av landet, tror jag att det kan lyckas.

The Masters

En gång varje år blir jag riktig golffantast, och denna helg är det dags igen. US Masters på Augusta. Maratonsändingar långt in på natten och nervdaller i Amen Corner hos dröser av världsstjärnor.

Få idrotter fascinerar mig så mycket. Bollsinne, taktik, nu för tiden också fysik, och en sjuklig mental talang behövs. Och just i Masters blir det extra tydligt. Bänkad är jag. Hoppas på svensk seger gör jag.

Får jag bli din tangokavaljer?

Jag dansar inte. På sin höjd studsar och hoppar jag lite i takt med musik. Men dansar, det gör jag inte.

Men 2016 verkar vara året då jag utmanar mig själv. Idag fyller min fru år och jag gav henne en tangokurs i födelsedagspresent. En som även jag ska delta i. Skräck är den närmsta känslan jag känner. Hoppas den så småningom blandas med förtjusning.

Jag har inga ambitioner om att vara en stjärna, men kan jag närma mig Al Pacinos obekymrade självförtroende i dansscenen från filmen ”En kvinnas doft” är jag nöjd. Mycket nöjd.

Att debattera eller inte debattera, det är frågan?

Idag skriver 47 kända svenska på Aftonbladet Debatt, i protest mot regeringens flyktingpolitik. Om den kan man tycka olika saker, och så även om att kändisar överhuvudtaget ger sig in i debatten. En som tycker till kring det sistnämnda är SvDs ledarskribent Ivar Arpi som på twitter raljerar.

Arpi menar att debattskrivandet blir pinsamt och att de borde hålla sig till att spela gitarr och skoja på scen. Jag tycker det blir märkligt när en ledarskribent och opinionsbildare vill få andra att sluta opinionsbilda, och det är lätt att dra paralleller till när Jimmie Åkesson ville få Malena Ernman att fokusera på sången istället för politiken (som han skötte bättre) eller för den delen skattebråket mellan Gunnar Sträng och Astrid Lindgren, och jag tror faktiskt istället det kändisarna gör är något viktigt.

Det texten egentligen handlar om är ett försvar av asylrätten. Den kommer visserligen inte med några lösningar, men det är heller inte syftet med texten. Syftet är, som jag ser det, att ändra fokus i debatten, föra fram de implikationer som förda politik till viss del bidrar med, samt visa att om viljan finns kan det finnas andra vägar än den inslagna framåt.

Fram till i höstas var både politiker och större delen av befolkningen eniga. Vi skulle ta ett så stort ansvar för människor som flyr krig och terror som bara möjligt och vara ett öppet land. Humanismen stod stark, även om det diskuterades hur många vi klarade av att ta emot, givet de system vi har. Jag tillhör inte dem som tror att Sveriges befolkning sedan dess blivit mer främlingsfientliga. Däremot oroliga och därmed mer restriktiva. Jag kan tycka det är synd, men respekterar det.

Låt oss för en kort stund anta att regeringen gjorde rätt som totalt drog i handbromsen och uttalat förde ner vårt asylmottagande till lägsta nivå i EU. Att våra system helt enkelt inte klarade mer. Att vi fick det andrum vi behövde. Om det nu var så, borde diskussionen nu ett halvår senare istället fokusera på hur vi kan gå framåt, och så snart det går liberalisera mottagandet igen. Hur vi kan förändra våra system så att vi kan klara tryck från asylsökande i en värld som står i brand.

En sån diskussion kanske landar i att vi kan ta emot hälften så många som förra året, eller dubbelt så många eftersom vi också kan välja att sänka standarden och kraven på vårt mottagande. Den kan landa i att vi satsar allt på kvotflyktingar och mångdubbelt höjer den kvoten, chockhöjer bistånd till UNHCR, eller att vi snabbbehandlar och ger asyl i än högre grad till flyktingar från vissa extra utsatta områden. Det i sig spelar mindre roll (förutom för de människor som drabbas av den förda politiken), men om nu humanismen innerst inne hos de flesta står stark kan det väl inte finnas någon av dem som tycker att nuvarande extremt restriktiva politik på lång sikt kan vara den rätta?

Det är i det perspektivet jag tror att en debattartikel likt den i dagens Aftonbladet kan vara viktig. Dessa kändisar är människor som spelar roll, som betyder något för många andra. De kan lyfta fram en vilja till att försöka lösa, och inte bara acceptera ett misslyckande, och på sikt få till en hållbar förändring. Även om jag förespråkar öppna gränser, inser jag att det faktiskt finns en skala. Det behöver inte vara allt eller inget, och ett andrum ska inte vara för evigt.

Both sides now

FNs kommitté för mänskliga rättigheter kritiserar (säkert med rätta) Sverige, och vårsolen skiner magiskt vacker. Ibland är det svårt att förstå världen komplexa uppenbarelse.

Oh but now old friends they’re acting strange,
They shake their heads, they say I’ve changed
Well something’s lost, but something’s gained
In living every day.

I’ve looked at life from both sides now
From win and lose and still somehow
It’s life’s illusions I recall
I really don’t know life at all