Tänker

Sorg över en bakåsträvande uppväxtkommun

Grafik från DN den 16/11 2019

Jag är uppväxt i Danderyds kommun och generellt rätt trött på schablonbilden av ett inskränkt överklassghetto. Men idag skäms jag över min gamla hemkommun. I en tid där Stockholm växer, växer och växer, och behovet av bostäder blir större, större och större visar befolkningsprognoser att Danderyd, som enda del av länet, kommer att minska under de närmsta 10 åren, och planeringen av nybyggen under samma period är bland de allra lägsta.

Samtidigt brottas man med underskott i den kommunala ekonomin, en allmänt åldrande befolkning, bland de lägsta skatterna i landet och invånarnas extremt höga krav på välfärden. Hur tänker man att det ska gå ihop? Hur?

Jag orkar inte ens ta upp anständighet, tro på utvecklingen och människors förmåga att växa, och känsla av ansvar en bit bortom de egna vackra sekelskiftesvillorna (och jag vet, där föll jag själv i schablonfällan, men så upprörd är jag…). Danderyds styrande politiker borde skämmas. Inte bara har ni fört en politik som gjort det omöjligt för min generation att bo kvar i vår hemkommun. Nu utplånar ni dessutom sakta er själva.

För det är ju som en klok person i min absoluta närhet beskrev det: ”Dessutom är det egendomligt inskränkt. För vi danderydsbor är inte bara det – invånare i en kommun. Vi är också invånare i en region och ett land, och har i de rollerna kanske andra och viktigare intressen än de rent lokala.”

Standard
Tänker

Album #10 – The Concert in Central Park

Så kom den då. Ångestdagen när man inser hur många betydelsefulla skivor man glömt, eller blivit tvungen att prioritera bort. Ingen Dark Side of the Moon med Pink Floyd. Ingen Black Sabbath med Black Sabbath. Ingen Five Leaves Left med Nick Drake. Ingen Transparent Knives med Promise and the Monster. Ingen Jazz på Svenska med Jan Johansson. Ingen Kameleonten med Lars Färnlöf. Ingen Scenes from a Memory med Dream Theater. Ingen Timeloss med Paatos. Ingen Live at Massey Hall 1971 med Neil Young. Ingen Silent Shout med The Knife. Ingen Selling England by the Pound med Genesis. Ingen First Utterance med Comus. Ingen In Absentia med Porcupine Tree. Ingen Body Talk med Robyn. Ingen Sagan om Ringen med Bo Hansson. Ingen Parallelograms med Linda Perhacs. Ingen Secrets of the Beehive med David Sylvian. Ingen Blood on the Tracks med Bob Dylan. Ingen Olé med John Coltrane. Ingen Kvart i två-dansen med utvalda dansbandslåtar från 70-talet. Alla skivor som varit ovärderliga för mitt musikintresse.

Men om det handlar om skivor som kraftigt påverkat min musiksmak måste man ta det från början.

Musik fanns ständigt närvarande när jag växte upp. Beatles och Bob Dylan. Hoola Bandoola Band och The Band. Progg och visa. Emmylou Harris och Dire Straits.

Kanske är det för att jag fått det berättat för mig, men Simon and Garfunkels liveskiva från deras återförening 1981, The Concert in Central Park, känns som den alltid funnits med mig. Vännerna som hunnit med att fullkomligt hata varandra, på scen igen efter drygt 10 år. En halv miljon människor samlade och ändå en känsla av intimitet och innerlig kärlek gentemot publiken och varandra.

Jag var bara ett par år när jag tjatade om att få höra Me and Julio down at the Schoolyard, om och om igen. Plattan är en makalös introduktion till ett artisteri och låtsnickeri som få, om ens några kommit i närheten av. Och extraversen på The Boxer beskriver inte bara duons utveckling och förhållande till varandra. Det fungerar också perfekt som en summering av mitt förhållande till musik. Och till livet.

Now the years are rolling by me
They are rockin’ evenly.
I am older than I once was,
And younger than I’ll be.
That’s not unusual;
No, it isn’t strange:
After changes upon changes
We are more or less the same;
After changes we are more or less the same.

Standard
Tänker

Album #9 – Sånger mellan 18-22

Nån gång i början av 2000-talet såg jag en pjäs på TV som hette Sårskorpor. Pjäsen var skriven och regisserad av Maria Blom som några år senare blev känd genom sin filmdebut Masjävlar. Sårskorpor beskrev på ett mysigt, tragikomiskt men ändå hoppfullt sätt hur det är att vara människa och växa tillsammans med andra. Jag minns den som mycket bra, men det som fastnade var musiken. Det var i den känslan så tydligt kom fram.

Hösten 2004 började en skiva snurra allt oftare inne på skivaffären Mellotronen där jag extrajobbade. Den hette Sånger mellan 18-22 och var skriven och framförd av en artist som hette Emma Nordenstam (och ja, hon är syster till den numer mytomspunna Stina). Den enkla instrumenteringen, de små (ibland naiva) betraktelserna från verkligheten, och rösten. Allt kändes så bekant. Och snart förstod jag att det var kvinnan som framfört musiken i den där pjäsen jag sett.

Vid denna tid gick jag mycket på konserter och snart tog jag alla chanser jag fick att se Emma Nordenstam. Det var ibland lite avigt. Hon spelade fel, kom av sig och förde en ständig dialog med oss i den inte alltför stora publiken. Det var varmt, familjärt och alldeles underbart. I alla fall för oss vemodiga stackare med självbild av att vara tänkande och kulturellt halvsvåra…

Men skivan har fastnat och innehåller några av de finaste sånger jag vet om brusten och olycklig kärlek, våndan i att bli vuxen, och svartsjuka.

Och kanske spelar mina grannar kort
Och dricker te på sin balkong
Men i mitt rum är det mörkt

I mitt rum är jag ensam med min sång

Och kanske har vår portvakt
Gått på 50-års kalas med sin fru
Dom kanske dansar nu

Jag dansar med dig
Men det vet inte du
Jag dansar med dig

Standard
Tänker

Album #8 – Waltz for Debby

Svenskt vemod möter cool och världsvan jazz. Monica Zetterlunds och Bill Evans Waltz for Debby slår an alla mina preferenssträngar. Addera Beppe Wolgers svenska text till titelspåret och skivan är en perfekt storm.

Just den dag, den vackra dag jag lärde mig säga vi
kom den till världen min valsmelodi

Och sen samspelet. Det där ordlösa och ändå självklara mellan Monica och Bill. Nästan telepatiskt leder och följer de om vart annat.

Gåshud varje gång.

Standard
Tänker

Album #7 – The Trials of Van Occupanther

Jag har sällan, om ens någonsin, varit i takt med min tid när det kommer till musik. Långt hår, utsvängda byxor och 70-talsrock när andra hittade tröst i Håkan för sitt utslitna tonårshjärta. Pretentiös symfonisk prog när Kents kyliga ångest fyllde Stadion.

Men några år in på 2000-talet verkade alla stjärnor plötsligt stå rätt. Andres Lokko började oironiskt lyssna på Pink Floyd. Stora dagstidningar började skriva och intressera sig för den nya svenska proggscenen. Psychrockarna i Dungen spelade live i amerikansk tv. Och amerikanska Midlake var under några månader den bredare indievärldens hetaste band.

Jag såg Midlake live på Debaser Slussen hösten 2006, när de promotade sitt andra album The Trials of Van Occupanther, och golvades brutalt. Akustiska gitarrer, stämsång, flöjtar, fioler och total spelglädje. Allt inramat av poppiga, smittande melodier och texter som drömde tillbaka till förra sekelskiftets enkla lantliga liv. Skägg och rutiga skjortor så långt ögat kunde nå.

Så såg det ut på det flesta konserter jag var på vid den tiden, men skillnaden var att nu var ”alla” där. Alla svåra, ängsliga musikkonnässörer stod där bredvid mig. Nickade och njöt lika mycket som jag.

Innegänget skyndade ganska snart därefter vidare, och jag var lika ohipp som nånsin förr. Håller dock forfarande plattan som en av de allra vackraste och bästa från denna sidan 2000-talet. Och helt ensam om det tror jag inte att jag är. Singeln Roscoe fick exempelvis plats på Rolling Stones lista över 00-talets 100 bästa låtar alla kategorier.

Standard
Tänker

Album #6 – Blue

All I really really want our love to do
Is to bring out the best in me and in you too
All I really really want our love to do
Is to bring out the best in me and in you
I want to talk to you, I want to shampoo you
I want to renew you again and again
Applause, applause – Life is our cause
When I think of your kisses my mind see-saws
Do you see – do you see – do you see how you hurt me baby
So I hurt you too
Then we both get so blue 

– Joni Mitchell, All I Want, 1971

Under en period lyssande jag bokstavligen dagligen på Blue, Joni Mitchells fjärde skiva från 1971. Det var en del av min dagliga rutin. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren efter en arbetsdag. 

Den finns i min ryggmärg. Mitt DNA. Den är min trygghet, och ständiga nyfikenhet. Den är vemodig men ändå stark och hoppfull. Den är som själva livet är. Glatt och sorgset om vart annat. 

Den var min inkörsport till ”ensam flicka/pojke med gitarr”-musik, och även om det blivit min kanske allra mest lyssnade genre så kommer ingen annan skiva, undantaget någon med Nick Drake och svenska Promise and the Monsters första, ens i närheten. 

Det kan låta tjatigt, men den är fulländad. Både musikaliskt och textmässigt. 

I remember that time you told me you said
”Love is touching souls” 
Surely you touched mine 
’Cause part of you pours out of me 
In these lines from time to time 
Oh, you’re in my blood like holy wine 
You taste so bitter and so sweet 

Oh I could drink a case of you darling 
And I would still be on my feet 
I would still be on my feet

– Joni Mitchell, A Case of you, 1971

Standard
Tänker

Album #5 – Blackwater Park

Den hårda rocken har alltid funnits där. Från Aerosmith och Guns ’n’ Roses, via Black Sabbath och Deep Purple, till Dream Theater. Jag har fascinerats av det hårda och mörka och det snabba och ekvilibristiska.

Den mest extrema hårdrocken hade jag dock svårt för. Det lät för mycket, för grötigt och för malande. När jag först läste om, och sedan hörde Opeths Blackwater Park från 2001 hände dock något i mig och en dörr till dödligt mörker öppnades.

I standardverket The encyclopedia of Swedish Hard Rock and Heavy Metal Volume 2 beskrivs Blackwater Park, Opeths femte album, som ”a full-blown symphonic/progressive masterpiece” och det var den meningen som väckte min nyfikenhet. Vid en skivmässa i Solnahallen vårvintern 2003 köpte jag plattan och när först det hårda riffet och sedan sången i öppningsspåret The Leper Affinity dånade fram, förstod jag ingenting. Dödsmetall med Mikael Åkerfeldts karaktäristiska (i jämförelse) rätt klara growlande var det som mötte mig. Jag hade förstått att plattan var producerad av en av mina stora idoler på den tiden, Steven Wilson från det brittiska bandet Porcupine Tree, och det var nog det som fick mig att fortsätta lyssna.

Och det är jag glad att jag gjorde. För plattan är ett mästerverk. Ett hårt, mörkt, vackert och alldeles underbart mästerverk. Fullt av referenser till 70-talsrocken jag så älskade. Nämnda The Leper Affinity, Bleak och The Drapery Falls knockar mig i sin mångfacetterade komplexitet, och den lugna Harvest bryter av och ger magisk balsam till både hjärna och öron.

Jag blev aldrig dödsmetallälskare fullt ut, men skivan gav mig förståelse för ytterligare en genre. Och Opeth, idag en del av det svenska metal-undret, har förblivit ett av de bästa band jag vet.

Standard
Tänker

Album #4 – Kind mot kind

Jag är uppväxt i en trygg medelklassfamilj i en av Sveriges mest välmående och homogena kommuner. Sällan utsatt för något annorlunda eller tillsynes farligt.

Kanske kommer det från en grundvärdering hos mina föräldrar att respektera människor hur de än må vara, eller från min farmors engagemang för funktionsnedsatta barn och ungdomar, men jag har alltid känt en nyfikenhet för dem som inte lever och beter sig som normen förväntar sig.

Gränslösa nära förebilder (inte alltid på ett rakt igenom positivt sätt…) under ens mest formativa år, har tillsammans med Filip och Fredriks intåg och framfart i den populärkulturella offentligheten hjälpt mig att bli ännu mer intresserad av det udda.

För där många har sett enkla skratt på andras bekostnad, har jag alltid sett en värme och vilja att förstå, oavsett om de porträtterar avdankade porrskådisar i Los Angeles, eller original i små svenska landsorter.

Också när det kommer till musiken har det annorlunda fascinerat mig. Och något av det mest annorlunda som finns är Leif Anderssons extremt sällsynta och obskyra singel Kind mot Kind (cover på Fred Astaires och Frank Sinatras Cheek to Cheek). Inspelad i riktig studio och med riktiga musiker som försökte göra ett ackompanjemang som fungerade, innan man beslutade att spela in Leifs oefterhärmliga röst a capella. Det är märkligt och knasigt, men också hypnotiserande och fascinerande. En man helt utan vad tyckarna hade kallat talang, som ändå har en tydlig idé om vad han vill förmedla och hur han vill göra.

Länge var det en gåta vem Leif Andersson var men 2015 sändes en dokumentär på P4 om mysteriet kring Sveriges märkligaste skiva, och genom en rad tillfälligheter dök han upp.

Hösten 2016 gavs skivan ut på nytt, och under releasefesten på Södra Teatern var Leif Andersson på plats. Och även om han inte uppträdde så fick han ta emot kärleken och värmen från alla människor i den överfulla lokalen. Det är något av det finaste jag varit med om. Ett rum helt fyllt av respekt för det annorlunda. Respekt för hur livet också kan vara.

Standard
Tänker

Album #3 – Kind of Blue

Det må vara världens mest sålda jazzskiva och ett minst sagt konventionellt val. Miles Davis Kind of Blue är knappast inte bara min ingång till jazzen, men likväl är det drygt 45 minuter av den bästa och mest stilbildande musik som spelats in.

Jag hade länge undvikit jazzen och dömt ut den som stökig och omöjlig att tränga igenom. Genom den progressiva rocken hittade jag beröringspunkter med jazzen hos artister som Santana och gitarristen John McLaughlin och hans fusiongrupp Mahavishnu Orchestra. Men bortsett från ett par smittande Santana-solon handlade det nog i mitt fall mer om poserande än verklig njutning.

Olycklig kärlek och en period av att tycka omåttligt synd om mig själv, ja en känsla ”Kind of blue”, fick mig tillslut att trilla dit. Miles ton och det ständigt närvarande vemodet träffade mig. Det är utmanande men ändå direkt tilltalande. Och bandet, det makalösa bandet med legendarer som John Coltrane, Bill Evans och Cannonball Adderley, skapar stämningar som än idag präglar populärkulturen.

Skulle jag behöva välja tre album att ta med till en öde ö, är Kind of Blue ett. Så rikt av nyanser och tidlöst är det. Värd sin klassikerstatus många gånger om. Och mig fick det att dyka djupare och djupare in i en akustik jazzvärld som verkar outtömlig. Måtte resan aldrig ta slut.

Standard
Uncategorized

Album #2 – Till Dej

Jag hade tänkt att ta mig igenom detta kronologiskt men är rädd för att jag då kommer att missa något jag sen kommer att ångra. Man ska inte ta lätt på utmaningar likt denna.

Den person som enskilt betytt mest för min smak och mina musikaliska (ja rent av kulturella) upptäckter är Stefan Dimle. Stefan drev skivaffären Mellotronen som blev mitt andra hem, och oftare än inte min arbetsplats mellan 2002 och 2007. Jag var totalt insnöad på progressiv rock och Marillion, Genesis och Yes var gudarna (kan komma att återkomma till dem i serien…).

Bland det första jag hörde på Mellotronen var Stefans återutgivning av Fläsket Brinners andra platta och Mikael Ramels första, Till Dej. Min relation till progg och musikrörelsen sträckte sig till skrålande till Nationalteaterns Livets är en fest och Vem kan man lita på? med Hoola Bandoola Band. Det här var något helt annat. Svänget, musicerandet, lekfullheten. Nyfikenheten och det totala gränsöverskridandet slog mig med en kraft jag inte upplevt tidigare. Visst var det politiskt, men mycket mer på ett inkluderande sätt, än plaketpekpinnarna som nidbilden av proggen så ofta är.

Flöjtsolot och Turids sång på Pengar. Groovet på Imorron e en ny dag. Det är magiskt men ändå är det knarkkritiken/-hymnen Artificiell Prana som står ut. Gitarrsolot (uppspelat baklänges på plattan för att få till rätt ljud) är en svensk klassiker. Och texten, den valde en vän till mig att recitera som retorikuppgift på högskolan. En syn jag så velat uppleva.

Nog öppna’ jag mitt huvud och lät intrycken flöda
och nog fick jag se vad jag har sökt.
Och onekligen så låser denna värld våra vyer
så att vi inte ens kan se förbi nästa krök.
Men hör på mig om du vill nå nåt äkta och evigt
så ta din pipa ur din mun.
Nog kan du se vad du vill uppnå genom medel av denna art –
men du kan aldrig skynda på din väg med medel som ger dig fart.
Så sätt dig nu ner och tänk! – om du vill komma dit snart.

Och på tal om klassiker så vimlar skivan av musiker som alla tillhör den yppersta svenska musikereliten. Bengan Dahlén, Per Bruun och Erik ”Kapten” Dahlbäck från Fläsket Brinner, Mats Glenngård från Kebnekajse, Bobo Stenson mfl.

Plattan fick mig att lyssna, läsa och söka efter allt jag kunde komma över om den svenska kulturscenen i skarven mellan 60- och 70-tal. Ingen skiva har betytt mer för mitt musikintresse.

Standard